Pernilla

Jag har ju längtat. Längtat som in i bängen och vissa dagar inte velat annat. Jag räknar ner och känner pirret. Jag säger till er där hemma att snart är det dags och till barnen att nu snart kommer den nya.
    Om 23 dagar. Då landar jag i Sverige. Jag får se min syster. Min mormor. Min Maria. Jag får äta svensk mat och jag får komma hem.

Var det nu man skulle skutta och vara glad?

Varför är jag inte det då? Varför är jag inte redo? VARFÖR VILL JAG FÖR H-VETE INTE ÅKA HEM?!

Nio av mina tolv månader har varit "dåliga". Jag har oroat mig. Jag har irriterat mig. Jag har varit arg, ledsen, förbannad, nertryckt, otillräcklig, slagpåse...ja allt.
    Efter nio månader dök familjen LaCombe upp. En mamma, en pappa, en son, en dotter och en hund. Helt plötsligt gjorde man något bra. Man gjorde rätt när man tvättade. Man gjorde rätt när man lagade mat. Man tog bra hand om barnen och man var uppskattad av alla. Barn och vuxna. Jag fick en känsla av att vara behövd. En känsla som jag inte haft på drygt nio månader. Jag trivdes.

Så nu när jag då ska lämna den här känslan om 12 dagar för att åka till San Francisco och sen vidare till New York och till sist Sverige, så kanske man kan förstå att det inte är på rosa moln jag gör det.

När jag helt plötsligt fått den känsla jag eftersträvat så länge, känner jag att jag inte riktigt är färdig.
    Jag är mer än redo att åka hem. Jag är jättefärdig med barn och hela det köret.
Men jag är helt inte riktigt färdig med att trivas och bo hos en bra familj.

Så är det. Vi ses om 23 dagar.