Pernilla

Någon som minns det programmet?
Nej inte jag heller.


Har nu gått cirka två veckor i skolan. Älskar det! Det är SÅ roligt, men otroligt krävande.
    Kom idag fram till att vi gått igenom runt 200 tecken sen vi började och mer ska det ju såklart bli.

I måndags åkte vi i tolkettan och tolkfyran till Väddö folkhögskola för tre dagars kick-off. Det lektes lekar och gicks hinderbana. Nya vänner fanns och vi hade det alltså väldigt trevligt.
    En rolig (och svår!) övning vi gjorde var en lek med allihopa i en stor ring där man övade koncentration. En liten röd boll kastades i lugn, jämn takt från person till person och den var som hjärtat i ringen. Stannade den så dog man. Den röda bollen var alltså viktigast att hålla koll på.
    Sen kom en annan boll in som färdades i motsatt riktning än den röda bollen och den skulle man dessutom gå med till nästföljande person. Sen kom en till boll som skulle kastas i luften, till vem man än ville. Då stod man där och viftade och försökte få folks uppmärksamhet. Sen kom en gul boll som på samma sätt som föregående boll kunde kastas till vem som helst i ringen men denna gången på marken. Sen kom en tennisboll som skulle rullas på marken från person till person. Sen tog Stina (läraren) dessutom fram en gammal sopkvast som skulle ges från person till person. Allt detta hände alltså samtidigt, men den boll man skulle hålla reda på hela tiden var den första röda. Om man missade eller tappade var man ute. Så svårt! Haha, jag åkte ut som andra person. Astigmatiker javisst!

Var fruktansvärt trött och omotiverad igår. Trött idag med. Det är verkligen jättekul men så otroligt krävande att använda ögonen hela tiden. Lovar att jag tecken i sömnen också, känner att jag tänket tecknen i huvudet när jag sitter här och skriver.

I helgen är det jobb som gäller. Ska på lördag vara på ett läger i Uppsala för TUFF-utbildningen. (TeckenspråksUtbildning För Föräldrar). Ska bli väldigt spännande!

Another update soon.

Pernilla - brrrrrrrrr......    :D

Jaha då var man skolråtta på nytt. Woho!

Jag har alltså inte pluggat nu på två år och det ska faktiskt bli skönt att få börja igen.
    Idag var min första dag på Södertörns Folkhögskola där jag under fyra år ska utbilda mig till teckenspråks- och dövblindtolk.

En salig blandning av olika männiiskor i alla åldrar. Den yngsta var 18 i min klass och den äldsta var 44.

På måndag startar vår kick-off som blir på Väddö. Vi har blivit tillsdagda att lämna öronen hemma så vi får se hur det går :)

Nu börjar mitt nya liv!

Haha.

Idag fyller jag år och jag tyckte att jag får gratta mig själv på födelsedagen :D


Detta skulle då vara jag om jag hade befunnit mig i USA.
     Men nu gör jag inte det så jag sitter bara i soffan och jäser.

Nåväl.

Tänkte passa på att önska Julia lycka till då hon åker till USA idag!


Have an awesome day, wherever you are!

Jaha, här ekade det tomt på inlägg. Men det är bara så tråååååååkigt att blogga om mitt liv.

Jag jobbar inte (har sagt upp mig) och jag gör inget konstruktivt på dagarna.


Woop-de-doo!





Det var dagens lilla roliga!

Herregud. Jag är ju helt kär.

Eurovision 2003 - Norge


Pernilla - I'm not afraid to move on...

Det här är hopplöst.

Jag letar och letar men inte fanken hittar man något.

Jag har satt upp ett jäkla konto på ams.se och det finns massor med jobb som jag skulle kunna få men som jag inte kan ta för att jag börjar plugga i höst. Skulle jag vara beredd att jobba som vanligt skulle jag kunna ha ett jobb i eftermiddag eller till och med igår. Typ.
Hundra miljoner förskolor söker personal på olika håll men jag kan inte/vill inte.

Jag tycker inte att jag är särskilt kräsen heller. Det finns bara nästan ingenting som passar det jag kan/vill.
Ska man jobba i butik måste man ha tidigare erfarenhet och det har jag ju inte. Alla barnvaktsjobb ligger andtingen i Danderyd eller Saltsjöbaden. Det jag hade hoppats på i Södertälje var tillsatt. Fan sa jag då.

Jag har sökt tre olika jobb i Globen och där var sista ansökningsdag för fyra dagar sen och efter det skulle de höra av sig. Inte ett knyst därifrån, förutom erbjudande om fyra gratisbiljetter till dansveckan.
Skulle haft ett jobb. Om det inte vore så att chefen där var grinig när jag inte kunde jobba i höst.


Apropå hösten. Jag var ju på skolan jag vill gå på för en vecka sedan och gjorde antagningsprov (som gick åt h-vete). De sa att jag skulle få besked inom en vecka. Icke sa Nicke.


JAG VILL GÖRA NÅNTING VETTIGT. BLÄÄÄÄÄ!

Så var det sagt.

Det är vaaaaaarmt i Stockholm. Urkigt varmt.

Jag orkar inte blogga för jag har inget vettigt att blogga om.

Idag har jag i alla fall varit inne i stan med Maria. Vi gick till Kungsträdgården och köpte oss lite glass.
Sen rymde vi från folkmassan och firandet och gick in i Gallerian. Inte fy skam det heller.

Inget jobb har jag fått men söker för fullt.

Igår var jag på skolan för antagning. Kändes inte som att det gick bra men man kan ju hoppas ändå.

Man borde kanske sätta sig i värmen fast man inte orkar :P

Då var man hemma igen. I "kära" Sverige.

Har i och för sig varit hemma i nästan en vecka nu, men har liksom inte haft nån lust att blogga.
Har inte det nu heller men jag tyckte att jag kunde ju skriva nånting för att visa att jag lever.

Nu ska jag gå och laga mat.

Stuvade makaroner och köttbullar. Mmm...

Jag blir tokig på denna blogg!

FÖRRA söndagen skrev jag ett inlägg att jag kommit fram till San Francisco, men tro inte att det publicerats bara för att det står så!

Nåväl.

Jag har haft en helt fantastisk vecka med mina fem resekamrater då vi åkt runt och haft det allmänt bra.
    Resan började alltså i San Fransisco. Eller nja, vi fick inte se den staden utan det var bara där den startade.
Det bar av mot Yosemite där vi skulle stanna i två nätter. Vilken fantastiskt vacker plats! Helt otroligt vilka utsikter!
   Vår heldag fick vi vandra lite som vi ville. Jag och min nya vän Claire (från England) bestämde oss för att ta oss upp till toppen av Vernal Falls, då vår guide hade sagt att den var ganska lätt och på asfalt.
   My ass att det var! :P
Fullkomligt utmattad var man efter cirka en och en halv timmes brant vandring konstant uppför. Dessutom behövde man kämpa sig uppför en lååååång bit med blöta trappor där man också blev fullkomligt nerregnad av vattenfallet.
Självklart var det ju värt allt när man väl kom upp till den förbannade toppen.
   Som ett litet paradis med dubbla regnbågar när man såg neråt.


Det var en väldigt mysig plats att äta lunch på kan jag säga :)

Tidigt nästa morgon var det dags att packa ihop tälten igen och slänga sig in i bilen för att börja vår resa mot: Las Vegas!

Tio timmars bilkörning plus pauser. Alltså cirka tolv förbaskade timmar som resulterade i en mycket seg Pernilla med träsmak som hette duga.
   MEN J-VLAR SÅ SJUUUUUUKT ROLIGT VI HADE!!!
Ojojoj! Jag visste redan att en tur med limousin skulle ingå, men visste ju inte vilken sort. Man hade väntat sig liksom den vanliga typen. Den långa bilen där man öppnar taket och står där och är galen :P
   Men icke sa nicke. Vår limo var ett runtkörande fullfjädrat DISCO! Helt sjuuuukt! Det enda som fattades var strippstången haha :D
Det var dryckkylning och videoskärmar och partyljus och musik som hette duga. Allas humör var på topp och det dansades och sjöngs och ja...ROLIGT!

Nästa dag var fri men vi skulle visa oss för vår guide innan tolv. Haha. Tjugo över elva var jag fortfarande död men fick dra mig upp ur sängen och se till att se levande ut :P
   Efter två nätter på marken var vilken säng som helst bekväm och man ville gärna stanna lite längre.
Vi gick ner till poolen, visade att vi levde och fick veta att 7.15 nästa morgon skulle vi åka igen.

Man får inte ödsla sin dyrbara tid! Jäklar vad vi gick och gick och gick. Strippen är lååååååååång!
    Dagen innan hade vi sagt att vi skulle åka berg och dalbanan och kände att det var nog smartast att göra det innan lunch så vi gick till New York, New York där den var.
Upp och ner och fram och tillbaka och woooooooohoooooo! Det fåniga flinet satt kvar länge på mig.
    Dags för MAT! Nu var man hungrig kan jag säga. Tur att då Luxors lunchbuffé fanns. Fruktansvärt mycket mat och så mätt har jag nog inte varit någonsin!
   Fatta att det var svårt att välja efterrätt när det fanns en sisådär 20 olika! Jösses...

Vi gick lite till och efter ett tag gjorde fötterna så ont att jag var smått döende.
   Då var vi påväg till hotellet för en stund vid poolen. Naaaajs. Supernaaajs. Typ.
Där låg vi till solen inte lyste på oss längre och sen var det bara på't igen! Det finns alldeles för mycket att se i Las Vegas, man blir alldeles snurrig. I alla fall jag.
En av mina absoluta favoriter var vattenshowen vid Bellagio. Så vackert och häftigt!
    Den sista vi såg var till tonerna och Sara Brightman och Andrea Bocelli. Pampigt värre.

Klockan var nu midnatt och vi skulle som sagt upp tidigt så vi fick lov att ge upp. In i en taxi där chaffisen inte hade en blekaste aning om var han skulle så man fick peka. Men fram kom vi till slut och vi vila våra stackars fötter. Jag hade liksom blåsor under fötterna!

7.30 nästa morgon satt alla i bussen som denna dag gick vidare mot Grand Canyon.
    I Vegas var det runt 33 grader. I Grand Canyon var det 2.
Jag frös. Så in i hellskotta! Långtights, pyjamasbyxor, vanliga strumpor, knähöga raggsockor, linne, trekvartsärmad t-shirt, en stor hoodie jag lånat av Claire, halsduk och vantar och fortfarande frös jag i min allväders-sovsäck! Hemskt!
  
När vi kom fram och skulle gå mot en utsiktspunkt drog vår guide helt plötsligt fram en kasse och gav oss varsin pappkasse med instruktionen att stoppa den på huvudet. Seriöst?! utbrast vi alla. Ja, det var en fullkomligt seriös förfrågan.
   Vi gjorde som vi blev tillsagda och tog sedan tag i axlarna på den som var framför. Man hörde fnissande turister och kände hur folk pekade. Efter en liten stund ställdes vi upp på led. 1-2-3! Kassarna åkte av och alla blev helt stumma. Woooow! Där var den. Gropen.


Sen var det dags för helikoptertur! DET mina vänner var coooooolt!
   Jag fick sitta fram brevid piloten som förövrigt var hur sjukt jäkla rolig som helst! I hörlurarna kom tonerna till månlandningen medans vi närmade oss Grand Canyon. Sen spelades Mission Impossible.
Vi flög förbi nån slags "pool". "Swimsuits are optional!" förklarade vår coola pilot. Hehe.

På kvällen bevittnade vi solnedgången. Vackert :)

Men sjuuuuukt så kallt det var. Som sagt var jag ju i full mindering men frös fortfarande arslet av mig.
   Jag passade dessutom på att bli magsjuk. Inte kul att behöva gå upp kl halv fyra på morgonen och frysa ännu värre än vad man nyss gjort.
Det var tänkt att vi alla skulle upp och se på soluppgången men jag kände att det sista jag ville var att sätta mig i en bil så jag valde att stanna kvar och försöka sova lite till. Frös ännu mer nu och satte därför på mig ett par jeans och en fleece under hoodien.
  Vaknade till vid sju av att jag svettades som en stekt gris. Blääääää vad varmt det var i tältet!
Fruktansvärt.

Drog mig och mådde dåligt. Sprang fram och tillbaka till toaletterna. Våndades i värmen. Kallsvettades.

Sen kom de andra tillbaka och då var det dags att packa ihop.
   Två av danskarna var gulliga och erbjöd sig att hjälpa Claire att packa ihop tältet så att jag skulle slippa. Jag satt vid sidan av och såg ut som ett lik. Mådde blä.

När vi sen åkte var Colorado River nästa mål.

Där var det vaaaaaaarmt! J-vlar anamma. Minst 35 grader.
    Tur var väl då att det enda som fanns att göra där var att bada.
Fick äntligen i mig lite mat och mådde liiite bättre.

En natt där och vid halv tio på kvällen var det fortfarande så varmt att man höll på att smälta.

Nästa dag mådde jag fortfarande inte bra men lyckades tvinga i mig ett äpple.
    Det var resans sista dag och målet var nu Los Angeles.
En snabb tur i Beverly Hills och till en utsiktspunkt där man kunde se Hollywood-skylten och sen var det klart.

Den här resan har varit något alldeles fantastisk och ångrar inte en sekund för att jag bestämde mig för att åka. Jag har haft så jäkla roligt och träffat alla dess trevliga människor.
   
Nu är jag alltså i NYC men skriver mer när jag känner för det. Nu ska jag gå och lägga mig för klockan är halv ett.

God natt!

Det här är stort för mig!

Som bekant har denna latmask fått tummen ur och börjat springa, nästan varje dag faktiskt. Nu har jag nyss kommit in från en härlig tur i den friska luften. Flämtar och flåsar. Sprang längre än jag gjort tidigare och det kändes skitbra! Förväntade mig att få se en tomat i spegeln, men ack så jag bedrog mig! Lite rosig på kinderna var allt. Jaha? tänker de som inte sett mig de tidigare gånger jag tränat, men detta, mina vänner är STORT för mig!
    Jag har ALLTID blivit helt knallröd i ansiktet när jag gjort minsta ansträngning. Det har varit så illa att folk frågat om jag verkligen mår bra. Jag kan inte hjälpa det, då jag har väldigt ytliga blodkärl. Så när jag nu, trött som en gnu kom in och såg att jag inte var så röd blev jag alldeles lycklig :P

Igår kväll var ytterligare en myskväll och ytterligare än kväll då Ian var en helt underbar liten nioåring. Han är precis som mig när det gäller att komma igång samma århundrade som man fått en uppgift. Han får sina läxor på måndagen och allt ska vara klart till på fredagen samma vecka. Den här veckan hade han fått några svårare matteuppgifter och bestämde sig för att spara dem tills hans pappa kom hem och kunde hjälpa honom. Det han inte tänkte på var att jag finns där varje dag och även hans mamma. Så nu satt han där igår med sju stenciler att göra och hans pappa var inte hemma. Då fick jag lov att hjälpa. Vi fick fem uppgifter gjorda innan middagen och sen var han alldeles för flamsig och trött i huvudet.
    Då båda föräldrarna var hemma tog inte jag på mig nåt ansvar för att laga mat, men det verkade som att de båda glömt att barn behöver äta i tid så maten stod inte på bordet förens halv åtta på kvällen. Trötta och hungriga barn är inte roliga. Speciellt inte när de heter Zoe och är fyra och ett halvt. Nåväl.
   Ian hade alltså två saker kvar att göra. Han var så trött och seg att den sista blev han tillsagd att göra i sängen. Han verkade ha fattat att jag också kan hjälpa honom för han bad mig att komma in till honom en stund. När vi sitter där och klurar på mattetalen säger han: "Läxorna blir ju roliga när man gör dem med dig!" och lägger huvudet mot min axel. Gissa om mitt hjärta smälte!

Ett litet scenario utspelades vid middagsbordet den kvällen:
Jag hade Zoe i knät och upptäckte vilka jäkla benmuskler hon har och detsamma med armarna. Hon spänner sina små armar och jäklar alltså. Jag säger att sådär stark är minsann inte jag och får då uppmaningen av Ian att spänna mina muskler.
Ian: Meh klenis, träna då!


Jag fick gott skylla mig själv, då det var jag själv som började prata om det...

Idag är det tre veckor tills det är dags för mig att åka till JFK. Kl 15.55 går planet mot Frankfurt. Där landar jag kl 05.30. Nästa Lufthansa-flygning går kl 07.15. När jag är lagomt mycket vrak, kl 09.15, landar jag.

På Arlanda.

Hjälp.

Innan dess är det mycket som ska hinnas med. Ojojoj.
    Först ska jag jobba en vecka till. Lär få jobba i helgen också då mina värdföräldrar firar 19 års bröllopsdag.
Den nya au pairen från Brasilien kommer på torsdag kväll. John stannar en extra dag i Connecticut och tar sen samma plan hit upp som henne.
    Fredag blir det att visa henne runt och förklara hur allt funkar. Ska bli intressant att se hur det går då Julie spådde hennes engelska som väldigt dålig.

Sen är det bara lördagen som heldag kvar.

Söndag kl 13.55 går mitt plan. Burlington till Newark. Newark till San Francisco.
    Där börjar äventyret. Hjälp.

En vecka senare sätter jag mig på ett nytt plan mot New York. Vad som händer där får vi se.

Igår var Ian en riktig goskille. Han var liksom genomsnäll och trevlig hela eftermiddagen och kvällen. Okej att han i stort sett alltid lyssnar på vad man säger, men igår var han liksom extra gullig. Han drog till med spontana kramar och när jag släckte i hans rum och sa god natt fick jag ett "Night...Love ya!" tillbaka.
    Gårdagen i stort var en bra dag.
Min springtur misslyckad då jag satte på mig fel skor. Men det var skitsamma. Solen sken.
Ian var hos sin kompis några timmar och sen kom han hem när jag och Zoe var i full fart med att leka kurragömma. När jag kom på att det kanske var dags att fundera ut vad vi skulle äta till middag kom Julie hem. Med pizza. Då slapp jag det bekymret.
   Sen var det bara allmänt mys resten av kvällen. Barnen hjälpte sin mamma att plantera örter och sen slappade vi alla framför teven.

Fatta alltså! Om drygt 21 dagar LANDAR JAG I SVERIGE!!!
    Det är sjukt.

Hade alla en trevlig valborg förresten?

Jag har ju längtat. Längtat som in i bängen och vissa dagar inte velat annat. Jag räknar ner och känner pirret. Jag säger till er där hemma att snart är det dags och till barnen att nu snart kommer den nya.
    Om 23 dagar. Då landar jag i Sverige. Jag får se min syster. Min mormor. Min Maria. Jag får äta svensk mat och jag får komma hem.

Var det nu man skulle skutta och vara glad?

Varför är jag inte det då? Varför är jag inte redo? VARFÖR VILL JAG FÖR H-VETE INTE ÅKA HEM?!

Nio av mina tolv månader har varit "dåliga". Jag har oroat mig. Jag har irriterat mig. Jag har varit arg, ledsen, förbannad, nertryckt, otillräcklig, slagpåse...ja allt.
    Efter nio månader dök familjen LaCombe upp. En mamma, en pappa, en son, en dotter och en hund. Helt plötsligt gjorde man något bra. Man gjorde rätt när man tvättade. Man gjorde rätt när man lagade mat. Man tog bra hand om barnen och man var uppskattad av alla. Barn och vuxna. Jag fick en känsla av att vara behövd. En känsla som jag inte haft på drygt nio månader. Jag trivdes.

Så nu när jag då ska lämna den här känslan om 12 dagar för att åka till San Francisco och sen vidare till New York och till sist Sverige, så kanske man kan förstå att det inte är på rosa moln jag gör det.

När jag helt plötsligt fått den känsla jag eftersträvat så länge, känner jag att jag inte riktigt är färdig.
    Jag är mer än redo att åka hem. Jag är jättefärdig med barn och hela det köret.
Men jag är helt inte riktigt färdig med att trivas och bo hos en bra familj.

Så är det. Vi ses om 23 dagar.

Jag känner att jag fortfarande inte får fram något vettigt men känner att jag ville visa lite bilder från Montreal. Tog inga bra bilder för att visa själva staden, men det blev lite annat.

Jag är så förbaskat dålig på att ta fram kameran när tillfälle ges så det är en väldans massa fina utsikter och andra saker som jag "borde" haft bildbevis på.

I alla fall.

Då flygbolagen var så förbannat griniga och ohjälpsamma blev stackars mamma tvungen att hyra bil i Boston och köra de fyra timmarna upp hit till Burlington. En STOR eloge till henne för att hon klarade av det. I mörkret. När man dessutom inte är van vid USAs vägar och trafik, så tog det mycket mer än fyra timmar.
   Jag satt uppe och väntade och väntade och väntade. Till slut, kl 0.30 var hon äntligen framme. Ett under att hon inte somnade och hamnade i diket.

Efter en god natts sömn kändes allt mycket bättre. Tisdag var en galen dag. Ian skulle till tandläkaren, jag hade kiropraktortid och dessutom skulle hyrbilen lämnas tillbaka. Då min kära bil stod på flygplatsen fick jag glatt köra runt i min värdpappas Jeep Commander med 5,7l motor. Miljösamvetet bankade hårt på min dörr.

Onsdag och vädret var fantastiskt. En kort springtur hanns med innan kiropraktorn och sen bar det av till downtown Burlington. Lunch på den irländska resaturangen Ri-Ra, utomhus i solen. Inte så varmt men trevligt ändå.

Torsdag och Montreal stod på schemat. Barnen skulle bara iväg till skolan och sen var jag fri att åka. Först tog vi en sväng i Williston, som är ungefär som Kungens Kurva. Mycket amerikansk lunch på restaurangen Chili's.
Se själva:

Spare ribs med BBQ-sås, potatismos med ost ovanpå och sen varma äpplen med kanel. Mumma!

Sen var det bara att sätta sig i bastun till bil och bege sig mot Kanada. Förbi gränsen utan problem och in i det stinkande landet.
   Ja det är sant. Kanada stinker. I stort sett hela vägen fram till Montreal så möttes vi av diverse vidriga lukter, den ena värre än den andra.

Väl framme efter världshistoriens varmaste bilfärd så var det skönt att slänga sig på sängen.
    Efter lite vila var det dags att "göra stan". Eller nja...vi utforskade omgivningen lite för att se om det fanns något ätbart till middag. Lite shopping hann vi med också. Sen var det mörkt och gatorna kändes helt plötsligt inte lika säkra längre så vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellet.

Fredag var vår enda heldag. Man ska ju utnyttja tiden till max och därför lyckades vi släpa runt oss själva i ungefär fem timmar innan vi kände att det kanske var dags för en liten paus.
   Vi gick in i en kyrka...


...där man möttes av Pride-flaggan på vägen ut


Dålig bild på den ståtliga kyrkan utifrån:


Det var skapligt varmt, cirka 23 grader, men ändå möttes man av detta i var och varannat gathörn:


I en souvernirbutik:

Både halsduk och tröja, men jag måste erkänna att svenska souvernirsaker är för jäkla fula!

Det var alla bilder jag hade.

Till middag bestämde vi oss för att hitta en italiensk restaurang. Sagt och gjort. Mycket gott och prisvärt!
Dottern bjöd sin mor också.

Efter en låååång dag värkte fötterna bortom skoskav (typ) och därför kändes det extra bra att krypa ner i sängen.
   En snabb runda i shoppingcentrumen i närheten och sen var det dags att åka hem igen.

Det var Ians 9-årsdag och han hade två kompisar på sitt "kalas". Han är lite som mig. Jag ville liksom inte ha en massa folk hos mig.
    De verkade ha haft en superdag med pizza och annat skoj. Av mig fick Ian en kudde att koppla in iPoden i och av mamma en tröja, som han tyckte mycket om, från Kanada.

På kvällen var det tydligen UFC-match (Ultimate fighting championships) och Julies alla Juijutsi-kompisar kom för att titta på det. Matcherna ägde rum i Montreal och vi hade sett många som laddade upp inför den stora händelsen. Själv förstår jag inte tjusningen med två muskelknuttar som bankar på varandra tills blodet sprutar men alla andra verkade roade.
   Jag gav upp långt innan alla andra (men efter mamma som sov sen länge...).

Söndag var slappdag och vi åkte en sväng till downtown igen. Annars var det mest att kolla så att allt som skulle med hem låg i väskan. Vilket jag nu upptäckt att det inte gör. Mamma vi glömde ju mina gummistövlar!

Nåväl.

Måndag och det var dags för mamma att åka hem igen. Det skulle än en gång bli en lång färd för henne. Burlington till NYC. NYC till Boston. Boston till Munchen. Munchen till Stockholm. Men sen var hon ju inte framme förens på tisdag eftermiddag heller.

Precis som förra gången var det jättekul att ha mamma här. En vecka var precis lagom innan man hinner bli galna på varandra ;)

Och snart är jag ju hemma igen...

Jag har semester nu. Ända till på söndag.

Därför begav jag mig ut och sprang idag!

Eller nja, det skulle jag ju göra ändå men jag behövde ju inte passa nån tid.
    Köpte nya löparskor idag så fort, fort gick det. Kände mig som en gummiboll under fötterna. Regnade gjorde det också. 24 graders värme och regn var härligt. Var så svettig att överläppen droppade, då har jag ansträngt mig kan jag säga.

När man dessutom varit hos kiropraktorn innan och knakade bort några spänningar gick det ju ännu bättre :D

Även om det nu hade varit jäkla trevligt att vara med familjen nere i Orlando så klagar jag inte. Lite tid att fixa med saker och ting och bara vara behöver man alltid.
   Men man ska inte tro att jag kommer lata till det och göra ingenting och äta skräp. Åh nej! För en gångs skull har jag tänkt att äta ordentligt. Har inhandlat ett berg av frukt idag så att man har mer än flingor, chips och bagels att äta.

På fredag åker jag till Kristin igen. Sorgligt nog blir det sista gången vi ses innan jag åker. Fan också.
    Vi har i alla fall bestämt oss för att ha en nyttig helg så inga massa snabbmat här inte!
Fan va duktiga vi är ;)

Jag tänkte slänga in bilder och berätta om mammas vecka imorgon. Har inte haft någon som helst lust att blogga. Men nu ska jag ta tag i det.

Min mage behöver maaaaat...

Idag kör jag min värdpappas bil. Jeep Commander med 5,7 liters motor. Den säger brum! när man trycker på gaspedalen. Lite läskigt är det när man är van vid en gammal bil som inte säger mer än prutt... när man gasar.

Så när jag då imorse skulle köra bilen för första gången var det alltså lite ovant, inte bara för att den är i en annan storlek än "min" bil utan även för att speglar och sådant fungerar annorlunda.
   Jag ska backa och tar det väldigt försiktigt:

Zoe: Men kom igen, det är ju inte ens halt!

När Zoe kommer hem från skolan berättar hon att det är pyjamasdag i skolan imorgon, vilket alltså betyder att de får ha pyjamas på sig i skolan.

Världens bästa storebror: Åh Zoe vad roligt! Ska vi välja ut nåt fint tillsammans?

Jag blev så överrskad. Goaste killen.

Nu är det uppesittarkväll för att vänta på kära mor. Jippi.

God natt

Har nu bokat resa. Western wonder here I come!

Shit, det här ska bli så sjukt kul! San Fransisco, Yosemite, Centrala Kalifornien, Las Vegas, Grand Canyon, Colorado river och till sist L.A.!

Weeeeeeeeeiiii!

Så den 11 maj lämnar jag Burlington och beger mig mot San Fransisco. Woho! Tillbaka mot NYC den 18e eller 19e. Detta ska bli coooolt!

Men fortfarande, någon som vill med?

Jag skulle vilja veta om det är någon som har lust att följa med mig på en tur i Kalifornien mellan den 12-18e maj? Man startar i San Fransisco och slutar i L.A.

Trippen kostar 927 dollar med 10% rabatt.

Vore skitkul om någon ville åka med mig :D

You only live once, Pernilla.
-Julie till mig igår

Mysdag i solen idag.

När barnen var hemma från skolan tog de fram cyklarna och åkte runt runt i garaget, för det är väldigt lerigt på uppfarten fortfarande.
   När Zoe gav upp gick jag och Ian till baksidan och spelade fotboll tills vi båda var helt slut. Det var blå himmel, solsken och vaaaaarmt. Sen gick vi in och åt en varsin yoghurt. Mys på högsta nivå.

Läggdags var också mys. Efter sagoläsandet med Zoe sjunger jag alltid Trollmors vaggvisa och har nu också börjat med Vem kan segla förutan vind. Det är väldigt tacksamt för man ser hur hon ligger där med sin snuttenalle och bara myser. Glaaaad :)

Jag har en mycket trevlig nyhet att dela med mig av.

Idag har jag gjort RISGRYNSGRÖT! Fyyyyyy vad gott det är och den blev fullkomligt PERFEKT! Precis som mormors :D Och båda barnen åt med god aptit, till efterrätt alltså. Blev lite stolt faktiskt :D

Kan ju koka lite tills min kära mor är med mig på måndag :D Även om det nu ska regna kommer det bli såååå roligt att få visa detta ställe :D Lite sol ska vi nog få innan du åker tillbaka, det ska jag se till.

Nu känner jag att ögonlocken mina vill stängas...

God natt

...måla hela världen blott för dig!

Den känslan har jag just nu. Jag är så glad!

Solen skiner, det är varmt och skönt och jag har just avnjutit en underbart god sallad ute i det fina vädret.
Köpte massa goda grönsaker och gjorde hemma och sen satt jag på altanen och bara njööööt! Man blir så glad av detta väder!

Igår var det lika fint. Jag följde med familjen ner till Burlington centrum för att äta lunch. Sen delade vi på oss, pojkar och flickor och åkte och shoppade på varsina håll. Zoe fick en massa nya klänningar och jag köpte mig en Oscar de LaRenta-sjal och en Ralph Lauren strandskjorta (ssscchh det var på Marshalls...).
En riktig mysdag med min underbara värdfamilj!

Lite färska jordgubbar var ju inte heller fel till efterrätt! Mums!