Pernilla

Som många av er vet så har min senaste vecka spenderats på skidorten Vail i Colorado.

Vi åkte i måndags. Först från Burlington till JFK i NYC och sen vidare till Denver i Colorado. Jag skulle egentligen åkt på ett annat plan men det ringde de och ställde in en timme innan vi skulle åka.
   Det första flyget tog knappt en timme men ack en sån lång timme. Sen fick vi vänta på JFK ett bra tag innan nästa flyg gick. Från JFK till Denver skulle det ta ungefär fyra timmar och ingen mat får man på planet utan bara dricka och chips. Det guppade och hade sig och när dessa helvetiskt långa fyra timmar var över kunde jag knappt stå upp för jag mådde så dåligt. Närmaste papperskorg blev min räddning.
   Från flygplatsen i Denver åkte vi en buss för att hämta vår hyrbil för veckan:

Sen såg vi fram emot en två timmars bilresa till hotellet. Jippi! Inte.

Tisdag och första skidåkningsdagen. Vi skrev in Zoe på skidskola och hyrde snowblades till mig. Jag fick en pistkarta i handen och sen fick jag klara mig på egen hand. Lite feg klev jag av halvvägs på den första liften men insåg snabbt att därifrån fanns det inget roligt. Tittade lite mer ingående på pistkartan och insåg att jag faktiskt kunde ta mig till toppen av berget utan problem. Där uppe möttes man av dessa vyer:

Lite molnigt men ack så vackert. Kallt och snö så långt ögat nådde.

På kvällen kom Julies syster Jennifer med sin pojkvän Eric. Trevliga människor som barnen bara älskar.

Onsdag började det bli lite varmare, men det var också strålande solsken.

Idag var dagen Eric skulle fria till Jennifer. De var på nån tjusig restaurang på kvällen så Pernilla satt barnvakt. Till sovande barn dock så det var lugnt.
   Hon sa såklart ja och barnens lycka var gjord. Ny hade de ju fått en ny morbror!

Torsdag var lika fint väder och ännu varmare. Det var sisådär en fyra grader varmt när jag stod i liftkön och väntade. Vid halv tre på morgonen kom min värdpappa John. Han hade nu jobbat färdigt uppe i Stamford i Connecticut.
När man började bege sig neråt från toppen av berget var det detta man såg:


Fredag och varmare än varmt. Smockat med folk vilket resulterade i låååånga liftköer. Nu var det ungefär åtta grader varmt och med alla skidkläder kändes det som ungefär fyrtio. Det var folk som åkte i t-shirt.
Jag begav mig till en annan del av berget och rakt över kunde man se detta:

Det kallades för "the Bowls". Det syns inte så bra på bilden men det är alltså som en skål man (inte jag) åker i. Läskigt värre...
   När jag var på väg ner igen passarade man detta:

Syns inte bra nu heller men det är alltså början till en svart backe. Det går RAKT ner och ser ut typ som en puckelpist. Galet. Där åkte inte jag. Detta var sista dagen i Vail.

Lördag åkte vi till en annan ort i närheten som heter Beaver Creek. Inte lika stort som Vail men trevligt där med.
Fina utsikter och pistmaskinerna var i full gång:


Vi alla åt en väldigt god middag på kvällen och vid nio var det dags att åka mot flygplatsen i Denver igen.
   Vårt flyg gick nån gång efter ett på natten och sen var hela resan över när vi var framme i Burlington igen vid halv elva på förmiddagen. Alltså en lång resa hem.
När alla väskor var inburna slängde vi oss alla i säng och fick oss några timmars sömn.

Det var min vecka i Colorado och dit återvänder jag gärna igen.

Tack och hej!