Pernilla

Någon som minns det programmet?
Nej inte jag heller.


Har nu gått cirka två veckor i skolan. Älskar det! Det är SÅ roligt, men otroligt krävande.
    Kom idag fram till att vi gått igenom runt 200 tecken sen vi började och mer ska det ju såklart bli.

I måndags åkte vi i tolkettan och tolkfyran till Väddö folkhögskola för tre dagars kick-off. Det lektes lekar och gicks hinderbana. Nya vänner fanns och vi hade det alltså väldigt trevligt.
    En rolig (och svår!) övning vi gjorde var en lek med allihopa i en stor ring där man övade koncentration. En liten röd boll kastades i lugn, jämn takt från person till person och den var som hjärtat i ringen. Stannade den så dog man. Den röda bollen var alltså viktigast att hålla koll på.
    Sen kom en annan boll in som färdades i motsatt riktning än den röda bollen och den skulle man dessutom gå med till nästföljande person. Sen kom en till boll som skulle kastas i luften, till vem man än ville. Då stod man där och viftade och försökte få folks uppmärksamhet. Sen kom en gul boll som på samma sätt som föregående boll kunde kastas till vem som helst i ringen men denna gången på marken. Sen kom en tennisboll som skulle rullas på marken från person till person. Sen tog Stina (läraren) dessutom fram en gammal sopkvast som skulle ges från person till person. Allt detta hände alltså samtidigt, men den boll man skulle hålla reda på hela tiden var den första röda. Om man missade eller tappade var man ute. Så svårt! Haha, jag åkte ut som andra person. Astigmatiker javisst!

Var fruktansvärt trött och omotiverad igår. Trött idag med. Det är verkligen jättekul men så otroligt krävande att använda ögonen hela tiden. Lovar att jag tecken i sömnen också, känner att jag tänket tecknen i huvudet när jag sitter här och skriver.

I helgen är det jobb som gäller. Ska på lördag vara på ett läger i Uppsala för TUFF-utbildningen. (TeckenspråksUtbildning För Föräldrar). Ska bli väldigt spännande!

Another update soon.

Pernilla - brrrrrrrrr......    :D

Jaha då var man skolråtta på nytt. Woho!

Jag har alltså inte pluggat nu på två år och det ska faktiskt bli skönt att få börja igen.
    Idag var min första dag på Södertörns Folkhögskola där jag under fyra år ska utbilda mig till teckenspråks- och dövblindtolk.

En salig blandning av olika männiiskor i alla åldrar. Den yngsta var 18 i min klass och den äldsta var 44.

På måndag startar vår kick-off som blir på Väddö. Vi har blivit tillsdagda att lämna öronen hemma så vi får se hur det går :)

Nu börjar mitt nya liv!

Haha.

Idag fyller jag år och jag tyckte att jag får gratta mig själv på födelsedagen :D


Detta skulle då vara jag om jag hade befunnit mig i USA.
     Men nu gör jag inte det så jag sitter bara i soffan och jäser.

Nåväl.

Tänkte passa på att önska Julia lycka till då hon åker till USA idag!


Have an awesome day, wherever you are!

Jaha, här ekade det tomt på inlägg. Men det är bara så tråååååååkigt att blogga om mitt liv.

Jag jobbar inte (har sagt upp mig) och jag gör inget konstruktivt på dagarna.


Woop-de-doo!





Det var dagens lilla roliga!

Herregud. Jag är ju helt kär.

Eurovision 2003 - Norge


Pernilla - I'm not afraid to move on...

Jag har egentligen bara två saker att säga (en och en halv).


1. Jag kom in på skolan! Woooohoooo! Taggad till tusen :D

2. Jag såg Blondinbella på tunnelbanan igår och som jag trodde var hon som vilken annan fjortis som helst. "Gud jag har såna problem med mitt hår, det trasslar sig preciiiiis här. Skitirriterande asså..."

Så var det med den saken.

Det här är hopplöst.

Jag letar och letar men inte fanken hittar man något.

Jag har satt upp ett jäkla konto på ams.se och det finns massor med jobb som jag skulle kunna få men som jag inte kan ta för att jag börjar plugga i höst. Skulle jag vara beredd att jobba som vanligt skulle jag kunna ha ett jobb i eftermiddag eller till och med igår. Typ.
Hundra miljoner förskolor söker personal på olika håll men jag kan inte/vill inte.

Jag tycker inte att jag är särskilt kräsen heller. Det finns bara nästan ingenting som passar det jag kan/vill.
Ska man jobba i butik måste man ha tidigare erfarenhet och det har jag ju inte. Alla barnvaktsjobb ligger andtingen i Danderyd eller Saltsjöbaden. Det jag hade hoppats på i Södertälje var tillsatt. Fan sa jag då.

Jag har sökt tre olika jobb i Globen och där var sista ansökningsdag för fyra dagar sen och efter det skulle de höra av sig. Inte ett knyst därifrån, förutom erbjudande om fyra gratisbiljetter till dansveckan.
Skulle haft ett jobb. Om det inte vore så att chefen där var grinig när jag inte kunde jobba i höst.


Apropå hösten. Jag var ju på skolan jag vill gå på för en vecka sedan och gjorde antagningsprov (som gick åt h-vete). De sa att jag skulle få besked inom en vecka. Icke sa Nicke.


JAG VILL GÖRA NÅNTING VETTIGT. BLÄÄÄÄÄ!

Så var det sagt.

Det är vaaaaaarmt i Stockholm. Urkigt varmt.

Jag orkar inte blogga för jag har inget vettigt att blogga om.

Idag har jag i alla fall varit inne i stan med Maria. Vi gick till Kungsträdgården och köpte oss lite glass.
Sen rymde vi från folkmassan och firandet och gick in i Gallerian. Inte fy skam det heller.

Inget jobb har jag fått men söker för fullt.

Igår var jag på skolan för antagning. Kändes inte som att det gick bra men man kan ju hoppas ändå.

Man borde kanske sätta sig i värmen fast man inte orkar :P

Då var man hemma igen. I "kära" Sverige.

Har i och för sig varit hemma i nästan en vecka nu, men har liksom inte haft nån lust att blogga.
Har inte det nu heller men jag tyckte att jag kunde ju skriva nånting för att visa att jag lever.

Nu ska jag gå och laga mat.

Stuvade makaroner och köttbullar. Mmm...

Den här dagen. Idag för ett år sedan, 365 dagar, stod jag med gråten i halsen och gav mina föräldrar varsin sista kram. Det är ett år sedan jag satte mig på planet med Kristin och Rikka.
Då var jag rädd.

Fullkomligt livrädd faktiskt. Vad var det för vanvettsidé jag hade fått? Åka hemifrån sådär och inte komma tillbaka på ett helt år. Jag måste vara knäpp. Eller alldeles från vettet.
Typ.

Fast det var jag ju inte.

Det gick ju bra sen och jag är så otroligt glad att jag höll ut och kämpade på när allt var tungt. Jag är så otroligt glad för alla erfarenheter jag samlat på mig under detta år. Otroligt lycklig för att jag fick en ny vän som kommer finnas med mig resten av livet.
Många har sett mer men jag är så otroligt tacksam för det jag fått se coh uppleva.



Tack USA och AuPair in America för att ni gett mig ett av de bäst åren i mitt liv!

DET REGNAR. MASSOR.

Ja det bara öser ner här i NYC och det är trååååkigt! Jag drog mig en sväng till Times Sq men höll på att ge upp efter mindre än en kvart.
   Men jag kände att så lätt kunde jag ju inte ge upp nu när jag betalat för tunnelbana och allt, så jag gick runt lite till och lyckades spendera två timmar där runt omkring. Själv.

Jag går alltså runt själv. Jag har åkt tunnelbana själv. Utan att komma vilse.
    Yay me :D

Nu orkar jag inte gå ut mer idag, är bara så tråkigt med regnet.

Får hoppas det inte regnar så här imorrn bara för det vore ju trevligt om jag faktiskt kunde göra nåt vettigt när jag ändå är här.
   Tråkigt nog har jag inte riktigt hittat nån skoj människa här på hotellet. Den enda tjejen i mitt rum gillade inte att allt var så litet så hon åkte tillbaka hem till Atlanta idag. Killen i sängen ovanför mig fick jag tvinga fram ett hej från och den andra killen vet jag inte ens hur han ser ut. Så det sög ju.

Men jag lyckas hitta på saker att göra ändå.
    Dock om ngn läser detta och är i NYC och känner att de kanske vill hitta på nåt med mig imorrn onsdag så vore ju det himlans bra. Liksom.

Nu hade jag inget mer vettigt att säga.

Sverige, vi ses om TVÅ dagar.

Jag blir tokig på denna blogg!

FÖRRA söndagen skrev jag ett inlägg att jag kommit fram till San Francisco, men tro inte att det publicerats bara för att det står så!

Nåväl.

Jag har haft en helt fantastisk vecka med mina fem resekamrater då vi åkt runt och haft det allmänt bra.
    Resan började alltså i San Fransisco. Eller nja, vi fick inte se den staden utan det var bara där den startade.
Det bar av mot Yosemite där vi skulle stanna i två nätter. Vilken fantastiskt vacker plats! Helt otroligt vilka utsikter!
   Vår heldag fick vi vandra lite som vi ville. Jag och min nya vän Claire (från England) bestämde oss för att ta oss upp till toppen av Vernal Falls, då vår guide hade sagt att den var ganska lätt och på asfalt.
   My ass att det var! :P
Fullkomligt utmattad var man efter cirka en och en halv timmes brant vandring konstant uppför. Dessutom behövde man kämpa sig uppför en lååååång bit med blöta trappor där man också blev fullkomligt nerregnad av vattenfallet.
Självklart var det ju värt allt när man väl kom upp till den förbannade toppen.
   Som ett litet paradis med dubbla regnbågar när man såg neråt.


Det var en väldigt mysig plats att äta lunch på kan jag säga :)

Tidigt nästa morgon var det dags att packa ihop tälten igen och slänga sig in i bilen för att börja vår resa mot: Las Vegas!

Tio timmars bilkörning plus pauser. Alltså cirka tolv förbaskade timmar som resulterade i en mycket seg Pernilla med träsmak som hette duga.
   MEN J-VLAR SÅ SJUUUUUUKT ROLIGT VI HADE!!!
Ojojoj! Jag visste redan att en tur med limousin skulle ingå, men visste ju inte vilken sort. Man hade väntat sig liksom den vanliga typen. Den långa bilen där man öppnar taket och står där och är galen :P
   Men icke sa nicke. Vår limo var ett runtkörande fullfjädrat DISCO! Helt sjuuuukt! Det enda som fattades var strippstången haha :D
Det var dryckkylning och videoskärmar och partyljus och musik som hette duga. Allas humör var på topp och det dansades och sjöngs och ja...ROLIGT!

Nästa dag var fri men vi skulle visa oss för vår guide innan tolv. Haha. Tjugo över elva var jag fortfarande död men fick dra mig upp ur sängen och se till att se levande ut :P
   Efter två nätter på marken var vilken säng som helst bekväm och man ville gärna stanna lite längre.
Vi gick ner till poolen, visade att vi levde och fick veta att 7.15 nästa morgon skulle vi åka igen.

Man får inte ödsla sin dyrbara tid! Jäklar vad vi gick och gick och gick. Strippen är lååååååååång!
    Dagen innan hade vi sagt att vi skulle åka berg och dalbanan och kände att det var nog smartast att göra det innan lunch så vi gick till New York, New York där den var.
Upp och ner och fram och tillbaka och woooooooohoooooo! Det fåniga flinet satt kvar länge på mig.
    Dags för MAT! Nu var man hungrig kan jag säga. Tur att då Luxors lunchbuffé fanns. Fruktansvärt mycket mat och så mätt har jag nog inte varit någonsin!
   Fatta att det var svårt att välja efterrätt när det fanns en sisådär 20 olika! Jösses...

Vi gick lite till och efter ett tag gjorde fötterna så ont att jag var smått döende.
   Då var vi påväg till hotellet för en stund vid poolen. Naaaajs. Supernaaajs. Typ.
Där låg vi till solen inte lyste på oss längre och sen var det bara på't igen! Det finns alldeles för mycket att se i Las Vegas, man blir alldeles snurrig. I alla fall jag.
En av mina absoluta favoriter var vattenshowen vid Bellagio. Så vackert och häftigt!
    Den sista vi såg var till tonerna och Sara Brightman och Andrea Bocelli. Pampigt värre.

Klockan var nu midnatt och vi skulle som sagt upp tidigt så vi fick lov att ge upp. In i en taxi där chaffisen inte hade en blekaste aning om var han skulle så man fick peka. Men fram kom vi till slut och vi vila våra stackars fötter. Jag hade liksom blåsor under fötterna!

7.30 nästa morgon satt alla i bussen som denna dag gick vidare mot Grand Canyon.
    I Vegas var det runt 33 grader. I Grand Canyon var det 2.
Jag frös. Så in i hellskotta! Långtights, pyjamasbyxor, vanliga strumpor, knähöga raggsockor, linne, trekvartsärmad t-shirt, en stor hoodie jag lånat av Claire, halsduk och vantar och fortfarande frös jag i min allväders-sovsäck! Hemskt!
  
När vi kom fram och skulle gå mot en utsiktspunkt drog vår guide helt plötsligt fram en kasse och gav oss varsin pappkasse med instruktionen att stoppa den på huvudet. Seriöst?! utbrast vi alla. Ja, det var en fullkomligt seriös förfrågan.
   Vi gjorde som vi blev tillsagda och tog sedan tag i axlarna på den som var framför. Man hörde fnissande turister och kände hur folk pekade. Efter en liten stund ställdes vi upp på led. 1-2-3! Kassarna åkte av och alla blev helt stumma. Woooow! Där var den. Gropen.


Sen var det dags för helikoptertur! DET mina vänner var coooooolt!
   Jag fick sitta fram brevid piloten som förövrigt var hur sjukt jäkla rolig som helst! I hörlurarna kom tonerna till månlandningen medans vi närmade oss Grand Canyon. Sen spelades Mission Impossible.
Vi flög förbi nån slags "pool". "Swimsuits are optional!" förklarade vår coola pilot. Hehe.

På kvällen bevittnade vi solnedgången. Vackert :)

Men sjuuuuukt så kallt det var. Som sagt var jag ju i full mindering men frös fortfarande arslet av mig.
   Jag passade dessutom på att bli magsjuk. Inte kul att behöva gå upp kl halv fyra på morgonen och frysa ännu värre än vad man nyss gjort.
Det var tänkt att vi alla skulle upp och se på soluppgången men jag kände att det sista jag ville var att sätta mig i en bil så jag valde att stanna kvar och försöka sova lite till. Frös ännu mer nu och satte därför på mig ett par jeans och en fleece under hoodien.
  Vaknade till vid sju av att jag svettades som en stekt gris. Blääääää vad varmt det var i tältet!
Fruktansvärt.

Drog mig och mådde dåligt. Sprang fram och tillbaka till toaletterna. Våndades i värmen. Kallsvettades.

Sen kom de andra tillbaka och då var det dags att packa ihop.
   Två av danskarna var gulliga och erbjöd sig att hjälpa Claire att packa ihop tältet så att jag skulle slippa. Jag satt vid sidan av och såg ut som ett lik. Mådde blä.

När vi sen åkte var Colorado River nästa mål.

Där var det vaaaaaaarmt! J-vlar anamma. Minst 35 grader.
    Tur var väl då att det enda som fanns att göra där var att bada.
Fick äntligen i mig lite mat och mådde liiite bättre.

En natt där och vid halv tio på kvällen var det fortfarande så varmt att man höll på att smälta.

Nästa dag mådde jag fortfarande inte bra men lyckades tvinga i mig ett äpple.
    Det var resans sista dag och målet var nu Los Angeles.
En snabb tur i Beverly Hills och till en utsiktspunkt där man kunde se Hollywood-skylten och sen var det klart.

Den här resan har varit något alldeles fantastisk och ångrar inte en sekund för att jag bestämde mig för att åka. Jag har haft så jäkla roligt och träffat alla dess trevliga människor.
   
Nu är jag alltså i NYC men skriver mer när jag känner för det. Nu ska jag gå och lägga mig för klockan är halv ett.

God natt!

Snart säger jag Bye, Bye Vermont! och California, here I come! Kl 2 lyfter planet och då är jag på väg.

Oh yeah, baby!

Zoe kom just fram till mig med sin lilla rosa kamera och ville ta en bild. "För jag kommer sakna dig på flygplatsen..." sa hon. Det har nu blivit så att hela familjen ska lämna mig idag och inte bara Julie som det först var tänkt. Det funkar väl det med. Hur man än gör kommer det ju vara lika svårt att säga hej då.
Jag kommer ju lipa som ett litet barn men jag ska försöka att låta bli. (Good luck, hörru).

När jag nu då åker till Kalifornien ligger jag ytterligare tre timmar bakom Sverige. Tidsskillnaden är då 9 timmar.
Jag ska försöka hinna med att uppdatera om det finns tillfälle. Får även lägga band på mig själv och skicka lite vykort.


Annars så ses vi ju snart!

Mot oändligheten och vidare...


Förresten är det ju Mors dag här idag.

Skickar en tanke till alla mammor där ute (speciellt till min egen).
   Utan er skulle världen stå still!