Pernilla

Idag har jag varit här i nio månader. Det var nio månader sedan som jag lämnade svensk mark och gav mig av på detta förlovade äventyr och vilket äventyr det har varit sen.

Jösses. Det är alltså bara tre månader tills jag är omringad av svensktalande igen. Tre månader tills jag kan köra manuellt varje dag. Tre månader tills jag får gå ut med hundarna igen och tre månader till jag ska stå vid min mormors dörr och ge henne en kram. Ta vara på tiden nu Pernilla. För Guds skull, ta vara på tiden!

New York, Montreal, Vail, Orlando (!) och vem vet, kanske San Fransisco?

Jag har fått stå ut med mycket men under tiden fått lära känna mig själv. Mycket skit har man fått ta men också varit med om så mycket underbart roligt. Jag har fått två nya vänner som kommer följa mig livet ut (Martina och Kristin). Jag har fått se Niagarafallen! Jag har fått bo i Sudbury och även i Andover och det är inte alla som kan säga det.

Nog av tacktal och sånt tjafs.

Zoe sa något väldigt roligt idag men såklart glömde jag bort vad det var. Det var något när vi lekte med Batman i Barbie-huset. Nåt sånt där smart som bara en fyraåring kan komma på.
   Kan ju ta diskussionen som vi hade i bilen häromdagen istället:
Zoe: Do you have a brother?
Jag: No but I have a younger sister.
Zoe: A sister? I have a brother.
Jag: Yes I know and he's a very good brother too.
Zoe: I'm a good brother!
Jaså, minsann det säger du.

Jag är faktiskt duktig för jag har tränat två gånger den här veckan och jag ska även göra det imorgon. Väldigt behändigt med en maskin framför sängen sådär. Den bara står där och ber om att bli använd. Man kan ju inte bara låta den stå där och damma liksom. Så nu är det dags att bli imponerad.

Har alltså fått höra att jag nu också kan följa med familjen till Florida. De ska nämligen dit till Ians födelsedag (som är under tiden mamma är här), men de åker typ veckan efter. Woho, Universal Studios here I come!
   Coooooolt. Så nu är jag glad.

Jag drömde en underlig mardröm precis innan jag vaknade imorse. Det var en man som var ute efter mig. Men den blonda tjejen i CSI: Las Vegas skulle skydda mig. Sen var det något med att en snäll gammal tant bodde i huset men han hade klätt ut sig till henne och sen såg jag det och ryckte av honom peruken och började skrika (jag brukar inte kunna skrika i mardrömmar). Han försöker dra tag i mitt ben men jag springer (brukar heller inte kunna springa). Sen var det nån slags paus. Jag gick upp på mitt rum och ser hur där står två sängar istället för bara min. Det finns även en till dator förutom min och jag anar oråd. Precis när jag ropar efter CSI-tjejen så kryper den svarthårige onde mannen fram från under sängen med ett elakt flin. Jag springer fram till sängen och stänger igen min dator så att han inte ska kunna göra något och sen springer jag ut. CSI-tjejen kom fram till nåt smart om hur han kom in och gjorde det där med sängarna. Sen är han bakom min dörr och jag försöker mosa honom men det går inte för det är en pinne i väggen som förhindrar dörren från att smälla upp.
   Sen vaknade jag.
Det är någon förändring på g. Jag kunde både springa och skrika vilket aldrig händer. Som sagt, förändring på g.

Nu ropar sängen på mig.

Natti natti mitt Sverige!