Pernilla

Jag har egentligen bara två saker att säga (en och en halv).


1. Jag kom in på skolan! Woooohoooo! Taggad till tusen :D

2. Jag såg Blondinbella på tunnelbanan igår och som jag trodde var hon som vilken annan fjortis som helst. "Gud jag har såna problem med mitt hår, det trasslar sig preciiiiis här. Skitirriterande asså..."

Så var det med den saken.

Den här dagen. Idag för ett år sedan, 365 dagar, stod jag med gråten i halsen och gav mina föräldrar varsin sista kram. Det är ett år sedan jag satte mig på planet med Kristin och Rikka.
Då var jag rädd.

Fullkomligt livrädd faktiskt. Vad var det för vanvettsidé jag hade fått? Åka hemifrån sådär och inte komma tillbaka på ett helt år. Jag måste vara knäpp. Eller alldeles från vettet.
Typ.

Fast det var jag ju inte.

Det gick ju bra sen och jag är så otroligt glad att jag höll ut och kämpade på när allt var tungt. Jag är så otroligt glad för alla erfarenheter jag samlat på mig under detta år. Otroligt lycklig för att jag fick en ny vän som kommer finnas med mig resten av livet.
Många har sett mer men jag är så otroligt tacksam för det jag fått se coh uppleva.



Tack USA och AuPair in America för att ni gett mig ett av de bäst åren i mitt liv!

DET REGNAR. MASSOR.

Ja det bara öser ner här i NYC och det är trååååkigt! Jag drog mig en sväng till Times Sq men höll på att ge upp efter mindre än en kvart.
   Men jag kände att så lätt kunde jag ju inte ge upp nu när jag betalat för tunnelbana och allt, så jag gick runt lite till och lyckades spendera två timmar där runt omkring. Själv.

Jag går alltså runt själv. Jag har åkt tunnelbana själv. Utan att komma vilse.
    Yay me :D

Nu orkar jag inte gå ut mer idag, är bara så tråkigt med regnet.

Får hoppas det inte regnar så här imorrn bara för det vore ju trevligt om jag faktiskt kunde göra nåt vettigt när jag ändå är här.
   Tråkigt nog har jag inte riktigt hittat nån skoj människa här på hotellet. Den enda tjejen i mitt rum gillade inte att allt var så litet så hon åkte tillbaka hem till Atlanta idag. Killen i sängen ovanför mig fick jag tvinga fram ett hej från och den andra killen vet jag inte ens hur han ser ut. Så det sög ju.

Men jag lyckas hitta på saker att göra ändå.
    Dock om ngn läser detta och är i NYC och känner att de kanske vill hitta på nåt med mig imorrn onsdag så vore ju det himlans bra. Liksom.

Nu hade jag inget mer vettigt att säga.

Sverige, vi ses om TVÅ dagar.

Snart säger jag Bye, Bye Vermont! och California, here I come! Kl 2 lyfter planet och då är jag på väg.

Oh yeah, baby!

Zoe kom just fram till mig med sin lilla rosa kamera och ville ta en bild. "För jag kommer sakna dig på flygplatsen..." sa hon. Det har nu blivit så att hela familjen ska lämna mig idag och inte bara Julie som det först var tänkt. Det funkar väl det med. Hur man än gör kommer det ju vara lika svårt att säga hej då.
Jag kommer ju lipa som ett litet barn men jag ska försöka att låta bli. (Good luck, hörru).

När jag nu då åker till Kalifornien ligger jag ytterligare tre timmar bakom Sverige. Tidsskillnaden är då 9 timmar.
Jag ska försöka hinna med att uppdatera om det finns tillfälle. Får även lägga band på mig själv och skicka lite vykort.


Annars så ses vi ju snart!

Mot oändligheten och vidare...


Förresten är det ju Mors dag här idag.

Skickar en tanke till alla mammor där ute (speciellt till min egen).
   Utan er skulle världen stå still!

Idag är det min sista arbetsdag och det känns ju för jäkla konstigt att säga så.

Jag ska inte göra det här längre. Det är min tur att vara den erfarna och visa runt och förklara.

På söndag bär det av mot varmare äventyr. Kollade vädret och de påstår att temperaturen i Las Vegas ska ligga över 30 hela veckan. Här ska man stekas vettu.

Har även fixat med min ena väska nu. Fick lämna den i en butik som ska skicka den med UPS till mitt hotell i NYC. De ska också hålla kvar den där så att den inte kommer fram innan mig. Det hela gick på 37 dollar. Sen var det nån skum avgift på 10 dollar för att jag inte hade den i en låda. Mycket bra mycket bra. En sak mindre att tänka på.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva...

Hör av mig innan det bär av :)

Självklart för att gottgöra för senaste kvällens läggning, är barnen i säng en timme tidigare idag.

Känns fint.


Fotnot: Tack snälla Marianne för ditt brev, jag blev väldigt glad :) (Det kom i lördags)

Julie är i Connecticut och firar bröllopsdag med John. Hon ville inte gärna men gick med på att jag skulle få jobba extra. Det innebär alltså att jag är hemma själv med barnen. Sen kommer hon tillbaka imorgon kväll. Läggning brukar inte vara några problem...

Men självklart ska det vara läggningen från helvetet när jag är ensam.

Snyftande, pipande, gnällande...."I want my moooooooooooooommyyyyyyyyy!!". Argh...
    Grinar så det står härliga till "Peeeerniiiiiiiillaaaaaaaaaaaa, I really gotta tell you somethiiiiiing! Waaaaaaaah!!!!!"
Orkar INTE.

Men jag vet varför hon är sådär. Skulle jag också vara. En främling kommer och det är säkert dennas fel att jag åker. Man vet aldrig. Inte kommer hon förstå vad man säger ordentligt heller...

Jag tycker synd om tjejen som kommer. Jag tycker också synd om barnen som har hattat mellan au pairer så mycket på sista tiden.

Annars har det varit en bra dag.
    På söndag åker jag.

Jag blev verkligen väckt av min väckarklocka i morse. Vaknade liksom med ett ryck när den ringde. Sånt gillar jag inte. Inte har man tid att dra sig heller. Kan jag få börja skolan nu?

Det var generellt sett en smärtfri morgon. Ian har ingen aptit men jag tvingade i honom några tuggor av en smörgås, för han hittar bara på att han inte är hungrig för att få ligga kvar i sängen och sen äta onyttig frukost i skolan. Over my dead body.
   Zoe ska som alltid bära klänning och ett par jeans kan man ju drömma om att föreslå. En vit klänning med svarta strumpbyxor till...skitfint...kan diskuteras...

Inte orkade jag springa idag heller. Gjorde det igår däremot...får se om jag orkar senare. Tog en rask promenad med hunden och nu ska jag om en liten stund åka iväg till kiropraktorn och knaka.
   Helgen har varit den lugnaste på länge. Lördag var jag en kort sväng och shoppade lite nödvändigheter såsom datorväska och bagagerem. Sen fyndade jag en microfiberhandduk på amazon, weeeii för det hade de varken på "Linens and things" eller sportbutiken eller Marshalls...värdo.
   Söndag tog jag en springrunda med tunga ben. Kändes bra att röra på sig. Det gjorde jag ju inte resten av dagen om vi säger så. Lataste dagen i världshistorien tror jag. Satt antingen vid mitt skrivbord eller i sängen. Trååååååkigt.

På torsdag kväll kommer nya au pairen. Hon landar i USA idag. Stackarn. Jag minns hur nervös man var. Förmodligen har hon också väldigt dålig engelska och då är det säkert ännu värre. Men damerna på orientation tar väl hand om en. Man var ju välkommen att ringa till deras rum kl 3 på natten om det var så att man saknade sin mamma lite för mycket.

Jag har alltså bara tre nätter kvar i min underbart bekväma säng. Sen är det Zoes rum som gäller i tre nätter. Får se hur det blir.

Jag har därför bara sex dagar kvar i den här familjen. Med de här underbara människorna och jag är så glad att jag fått vara en del av deras liv i tre månader.
    Julie berättade för mig igår om kvällen då hon hämtade mig på flygplatsen. "När du kom där med alla dina väskor. Vet du vad ditt ansikte sa? Skjut mig någon". Jag höll på att dö av skratt.

Ne nu ska jag ge mig iväg.

Vi ses snart.