Pernilla

Det var vad mamma frågade och ja det har jag.

Det var väldigt svårt att säga hejdå till Daniel. Jag grät och grät och grät. Men sen hatar jag att säga hej då också.

Det bidde inget NYC i lördags utan vi åkte in till Cambridgeside Galleria och shoppade lite. Daniel en iPod touch och jag lite kläder och en liten högtalare som man kopplar iPoden till. Sen skulle vi gå till Museum of Science för att se om CSI: The Experience var nåt häftigt men då var det stängt sen den första januari så det var bara att gå tillbaka till gallerian. Det var då som vi bestämde oss för att gå in på Apple Store för att titta lite på iPods.
När vi varit där inne en stund börjar det tjuta och blinka för kung och fosterland. En kille som jobbade där sa bara lugnt och sansat: "Äh det händer hela tiden...ingen att bry sig om..." och vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta, för det tjöt alltså så att jag trodde öronen skulle falla av. Det tjöt och tjöt och tjöt och tjöt och tjöt.....och blinkade därtill. Jag fick för mig att larmet bara var inne i butiken och sa att jag skulle gå ut för att jag höll på att bli galen men när jag kom utanför i gallerian tjöt det tio gånger värre där! Så det var bara att springa in till Daniel igen.
Efter ett tag slutade det tjuta, men det blinkade fortfarande. Daniel bestämde sig för sin iPod och sen gick vi vidare till spelbutiken för att kolla lite där. Då började det förbanna tjutet IGEN och larmet var denna gång ca 2 decimeter ovanför mitt huvud. AAAAAAAAAJJJJJJ!!!!!

Då åkte vi hem.

Söndag åkte vi hem till Kristin. Vi hälsade på hennes värdföräldrar och blyge Harry och sen satte vi oss alla tre i Kristins vrålåk :P Åkte till parkeringshuset under Boston Common (ty Kristin har lärt sig att köra inne i Boston. Cred). Sen strosade vi runt där. Vi gick på Boylston St, åkte upp i Prudential Centre och en snabb sväng i Downtown Crossing. Mycket trevligt :)
Vi kom på att bowling är ju alltid trevligt och Daniel hade inte fått prova på den typiska New England-bowlingen ännu så det bar av till Woburn Bowladrome och där förlorade jag :P Efter bowling intogs såklart blue raspberry slush, mums! Alltid lika hett med blå tänder ;)
Sen var det tyvärr dags att åka hem.

Måndag och Daniels sista dag :(
Vi gjorde inte mycket, mest packa det sista. Jag hade massa uppgifter på schemat dessutom. Såsom att organisera det j-vla kylskåpet...det gjorde jag inte i och för sig. Inte så ordentligt som det var tänkt i allafall :P

Kl halv sex var det dags att åka och min mastodontväska från Target som var proppad till bredden knövlades in i bilens bagageutrymme. Vi startade och började köra när jag plötsligt anar rök från det vänstra lamphuset. Jävlar det ryker! (Tur att vi inte hunnit längre än ut från garageuppfarten. Vi kör tillbaka till ljuset och ser vad som är fel och upptäcker att den ena lampan därinne (den för helljuset) börjat fungera igen och ligger mot plasten därinne och därmed också smälter plasten och alla vet ju hur smaskigt det luktar. Peckola rättare sagt. Lösningen blev att stänga av helljuset som jag tidigare använt för att överhuvudtaget se i mörker. Tänkte att den skulle kyla ner sig i fartvinden och sätter på helljuset igen, men icke, peckoladoften återvänder och inget helljus så löser det sig.
Väl framme vid flygplatsen när vi äntligen fått parkeringsplats (efter att ha åkt genom 6 fulla våningar) ska vi ju öppna bagageluckan för att få ut väskorna.
Jag drar i spaken och Daniel ska öppna men av någon okänd anledning går det inte. Luckan sitter fast. Jag drar i spaken igen men denna gången inget "klick". Faaaan. Skitbil, som de sa i Jönssonligan.
   Hur skulle vi nu göra? Jo men du vet det var enkelt. Bara att klättra in i baksätet och fälla ryggstöden och dra ut väskorna den vägen.
   Jaha då kan man inte lägga in grejer i bakluckan nu heller. Det var ju underbart.
En trevlig middag och lite (mycket) tårar senare satt jag i bilen på väg hem.

Tisdag och dags att jobba igen. Devan var skitgrinig i morse. Hon hade bett Audrey be mig att jag inte skulle väcka henne förens kl 7 på morgonen. Så då gjorde jag inte det heller.
   Kl 7 knackar jag på dörren och tänder hennes sänglampa och svaret som kommer är ett utdraget plågat gnäll och "jag sa ju att du inte skulle väcka mig...". Åh hurra den morgonen började ju bra.
  Frukosten var smärtfri.
Jag skjutsar Mike och när jag kommer tillbaka väljer vi ut kläder. Kl är nu kvart i åtta och vi ska vara ute och vänta på bussen kl åtta. Hon segar sig och jag blir mer och mer stressad. Går iväg för att ta bort lakanen i Mikes säng. Kommer tillbaka och hon sitter på golvet, i pyjamas, med musiken på teven. Jag säger att vi måste skynda oss men hon totalignonerar mig. Det är så uppenbart att hon hör vad jag säger men skiter i det.
   Efter flera försök att stänga av teven för henne och hon skrikit på mig ger hon upp och klär på sig.
Sen går vi ner och hon sätter sig framför teven och sätter på sitt playstation. Åååååh suck!
   Tjafs, tjafs "Devan ta på dig jackan!" tjafs, tjafs...till slut stänger hon av teven och tar på sig jackan, men ska inte gå än...tre minuter över åtta. Jag har nu tappat tålamodet och tar tag i henne för att visa att så här kan hon inte hålla på. Hon skriker åt mig att släppa henne, blänger på mig och går surt ner för trappan. Hurra.
   Jag tar med mig henne nya basketboll ut då det var varmt och ingen snö på uppfarten. Jag har bollen och hennes ryggsäck i händerna och helt plötsligt bara rycker hon bollen ur famnen på mig. Åh nej, tänker jag, åh nej så gör man INTE. Säger nej och ska ta tillbaka bollen. Vad gör hon då? Jo, hon slänger sig ner på marken, skriker och gråter att hon ville ju bara spela basket! Jag tar bollen och säger att hon får be snällt. Snyft, snyft, "jag vill...snyft...spela...snyft...basket!" "Det får du jättegärna göra men säg snälla också" "Snyft...snälla...snyft" Då kan man få bollen. Onödig fajt? Ja kanske, men detta barn vet att hon kan gråta för att man ska tycka synd om henne och hon testar mig hela tiden genom att strunta i mig, så det kändes inte så onödigt ändå.
   Speciellt inte eftersom när vi satt i bilen på väg till talpedagogen idag så sa hon: "Förlåt för basketen..."
"Vet du vad Devan? Jag säger också förlåt, men vi måste lyssna på varandra" "Hm, ja okej!"
    Seger.

Hon var dessutom jätteduktig hos talpedagogen. Fast vi inte övat.

Vi kom hem och gjorde läxorna. Duktig där mer. Det går jättebra för henne i skolan just nu.

Sen kom surkart hem. Skriker på sin dotter, skriker på sin son och snäser åt resten.

Sen ringde mamma. Jag lagar mat samtidigt. Surkart kommer ner och frågar hur det är med min mamma. Jag sa att det var bra och att hon hälsar och att hon bokat resa (sa dock inte till när). Då bröt helvetet lös. Jag är inget stöd, jag har för mycket ledigt, mitt sociala liv tar död på hennes, hon har inga helger för att jag har besök hela tiden, hon har besök och jag är inte där, hon får inte allt gjort som behövs i huset, allt handlar om att vara flexibel för att JAG ska få ledigt och jag ger INGET tillbaka, hon betalar alldeles för mycket pengar till nån förening och får inte alls den hjälp hon behöver, detta problem har hon inte haft med nån annan au pair och det måste bli ändring nu!

VAD SKA JAG GÖRA?! Jobbar jag inte till min gräns redan? Gör jag inte redan mer än jag borde? HUR KAN HON SÄGA ATT ALLT HANDLAR OM MIG?!?!?!

Nu ska jag skicka mejl till min counselor för detta var mitt livs mest orättvisa påhopp. Utan tvekan.

Tack och hej.