Pernilla

I torsdags eftermiddag när jag var påväg ner för uppfarten för att möta upp Ian vid bussen blev jag helt plötsligt på ett väldigt gott humör. Solen sken, det var milt i luften och fåglarna kvittrade! Det var som att alla bekymmer var bortblåsta och livet var liksom bra. Jag tog ett djupt andetag och bara log. Det var en fin dag.

Idag regnar det is och min näsa hatar mig.

Stackars Zoe har det inte lätt. Hon hostar och låter värre än en rökare. Igår kväll kom hon upp gråtandes nån timme efter att hon lagt sig och då hade hon fått nån slags eksemattack så hela hennes armar var röda. Det är inte lätt att vara liten.

På tal om igår var det också en ganska bra dag. När jag hämtat upp Zoe från skolan plockade vi upp Ians kompis Liam på hemvägen. De var galna som bara två åttaåriga pojkar kan vara, men roligt det hade de.
   Julie var hemma tidigt och John jobbar ju hemifrån så jag hade en lugn fredagseftermiddag med lite varmt citronvatten i soffan med sjuklingen Zoe i knät.

Senare på kvällen kom den resterande delen av Liams familj för en gemensam middag. Det var denna familjen jag var hos under festen de hade min första helg. Vi hade karibiskt tema så det gjordes salsa med kokos och dracks Mai Tais (stavning?). Barnen spelade Guitar Hero och hade det bra.
    Jag fick dessutom prova något nytt: plantains. De ser ut som bananer men smakar mer som potatis. Vet inte om de inte tillagades riktigt som de skulle men det var inget häftigt. Gott var det ju men inte mer än så.
Det blev en väldigt sen middag, vid halv tio på kvällen ungefär och jag var redo att sova innan åtta så när mamman och barnen åkt hem och bara pappan var kvar så kände jag att jag fick gå och lägga mig. Kände mig som Zoe, bara att jag inte kan börja gnälla och gråta när det blir för mycket och tur är väl det.

Idag ska jag nog inte göra nånting. Kanske tar mig ett bad, men jag lär stanna inne. Imorgon hopppas jag på bättre väder så kanske jag kan ta mig in till Burlington downtown och shoppa lite. Med betoning på lite.

Nu ska jag fortsätta på min bok som jag började läsa i Vail, "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" av allas vår egen Jonas Gardell. Köpte mig den på Luciamarknaden i Boston för en ynka dollar. Man får sig några goda skratt och sitter där och förundras hur bra han beskriver vårt avlånga lands levnadssätt.

Men men, trevlig fortsättning på denna gråa lördag :)