Pernilla

Det här är stort för mig!

Som bekant har denna latmask fått tummen ur och börjat springa, nästan varje dag faktiskt. Nu har jag nyss kommit in från en härlig tur i den friska luften. Flämtar och flåsar. Sprang längre än jag gjort tidigare och det kändes skitbra! Förväntade mig att få se en tomat i spegeln, men ack så jag bedrog mig! Lite rosig på kinderna var allt. Jaha? tänker de som inte sett mig de tidigare gånger jag tränat, men detta, mina vänner är STORT för mig!
    Jag har ALLTID blivit helt knallröd i ansiktet när jag gjort minsta ansträngning. Det har varit så illa att folk frågat om jag verkligen mår bra. Jag kan inte hjälpa det, då jag har väldigt ytliga blodkärl. Så när jag nu, trött som en gnu kom in och såg att jag inte var så röd blev jag alldeles lycklig :P

Igår kväll var ytterligare en myskväll och ytterligare än kväll då Ian var en helt underbar liten nioåring. Han är precis som mig när det gäller att komma igång samma århundrade som man fått en uppgift. Han får sina läxor på måndagen och allt ska vara klart till på fredagen samma vecka. Den här veckan hade han fått några svårare matteuppgifter och bestämde sig för att spara dem tills hans pappa kom hem och kunde hjälpa honom. Det han inte tänkte på var att jag finns där varje dag och även hans mamma. Så nu satt han där igår med sju stenciler att göra och hans pappa var inte hemma. Då fick jag lov att hjälpa. Vi fick fem uppgifter gjorda innan middagen och sen var han alldeles för flamsig och trött i huvudet.
    Då båda föräldrarna var hemma tog inte jag på mig nåt ansvar för att laga mat, men det verkade som att de båda glömt att barn behöver äta i tid så maten stod inte på bordet förens halv åtta på kvällen. Trötta och hungriga barn är inte roliga. Speciellt inte när de heter Zoe och är fyra och ett halvt. Nåväl.
   Ian hade alltså två saker kvar att göra. Han var så trött och seg att den sista blev han tillsagd att göra i sängen. Han verkade ha fattat att jag också kan hjälpa honom för han bad mig att komma in till honom en stund. När vi sitter där och klurar på mattetalen säger han: "Läxorna blir ju roliga när man gör dem med dig!" och lägger huvudet mot min axel. Gissa om mitt hjärta smälte!

Ett litet scenario utspelades vid middagsbordet den kvällen:
Jag hade Zoe i knät och upptäckte vilka jäkla benmuskler hon har och detsamma med armarna. Hon spänner sina små armar och jäklar alltså. Jag säger att sådär stark är minsann inte jag och får då uppmaningen av Ian att spänna mina muskler.
Ian: Meh klenis, träna då!


Jag fick gott skylla mig själv, då det var jag själv som började prata om det...