Pernilla

Den här helgen har mest bestått i att göra absolut ingenting. Fram till söndag kväll hade jag inte lämnat huset från fredag eftermiddag. Det var något alldeles fruktansvärt tråkigt.

Detta berodde det såklart på vädret. Det var kallt. Isigt. Snöigt. Regnigt och kallt också. När jag skulle ut och träffa au pair-gänget här tog det mig cirka tjugo minuter att försöka få fram min bil ur isen någorlunda. Jag blev lite sen. Hela bilen var täckt av ett cirka tre centimeter tjockt lager med is. Så det tog sin lilla tid att gräva fram den stackaren.
   Sen när jag väl kom iväg och träffade de alla hade jag en mycket trevlig avslutning på den fruktansvärt tråkiga helgen.

På söndag morgon satt hela familjen och såg på den gamla godingen Ghostbusters. Den innehåller ju en nördig karaktär eller två. På teven visas en välklädd, välkammad man i åttiotalsglasögon och helt plötsligt utbrister Ian: "Men pappa, är inte det där Bill Gates?!"
   Det var roligt.

Även om jag inte somnade förens strax innan midnatt igår och hade riktigt svårt att komma upp i morse så har jag inte varit särskilt trött vilket känns skönt.
    Har haft en avslappnande dag på Burlingtons två gallerior. Inhandlade en ny jeanskjol, en klänning och en top på en affär och sen skulle jag köpa en massa bra grejer på Old Navy men då hade inte min check kommit in på kortet än så det var ju typiskt. Fick lägga undan allt och förhoppningsvis finns det kvar när jag kommer dit imorrn igen.

Har haft en grinig eftermiddag med Ian som var trött och på lite smådåligt humör. Jag skjutsade honom till sin kompis där han var ett tag och fick stå ut med en storgrinande Zoe i bilen på vägen hem då hon också ville dit.
    Men efter lite rosa snacks och ett bra tv-program så hade hon glömt varför hon var på dåligt humör.
Sen stängdes inte teven av förens det var dags att sova. Jag orkade inte vara kreativ idag och såna dagar får man ha ibland. Super nanny finns bara ibland :P

Och nu sitter hon här i soffan med sin dator och är ändå ganska nöjd med sin dag. För att citera min kära vän: "Au pair-livet är hårt, men fan vad jag älskar det!".

Och vädret är fortfarande väldigt trist. Inget regn idag men väglaget bjuder inte direkt till att åka ut på nån shoppingrunda...

Men! För det ska vi ju absolut inte glömma dagens viktiga händelse :)

Grattis på fyraårsdagen Julia!

Ja må hon leva,
ja må hon leva,
ja må hon leva uti hundrade år!
Javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade åååår!

Ett fyrfaldigt leve för Julia, hon leve
hipp hipp
hurra, hurra, hurra, hurra!


Stora tjejen nu ju!

Jag längtar jättemycket efter att få se dig igen ditt lilla busfrö!

Och krya på er från influensan också :)

74 dagar kvar nu och oj vad tiden går!

Pernillan ska dra sig från datorn nu, ha en fin måndag Sverige!

I torsdags eftermiddag när jag var påväg ner för uppfarten för att möta upp Ian vid bussen blev jag helt plötsligt på ett väldigt gott humör. Solen sken, det var milt i luften och fåglarna kvittrade! Det var som att alla bekymmer var bortblåsta och livet var liksom bra. Jag tog ett djupt andetag och bara log. Det var en fin dag.

Idag regnar det is och min näsa hatar mig.

Stackars Zoe har det inte lätt. Hon hostar och låter värre än en rökare. Igår kväll kom hon upp gråtandes nån timme efter att hon lagt sig och då hade hon fått nån slags eksemattack så hela hennes armar var röda. Det är inte lätt att vara liten.

På tal om igår var det också en ganska bra dag. När jag hämtat upp Zoe från skolan plockade vi upp Ians kompis Liam på hemvägen. De var galna som bara två åttaåriga pojkar kan vara, men roligt det hade de.
   Julie var hemma tidigt och John jobbar ju hemifrån så jag hade en lugn fredagseftermiddag med lite varmt citronvatten i soffan med sjuklingen Zoe i knät.

Senare på kvällen kom den resterande delen av Liams familj för en gemensam middag. Det var denna familjen jag var hos under festen de hade min första helg. Vi hade karibiskt tema så det gjordes salsa med kokos och dracks Mai Tais (stavning?). Barnen spelade Guitar Hero och hade det bra.
    Jag fick dessutom prova något nytt: plantains. De ser ut som bananer men smakar mer som potatis. Vet inte om de inte tillagades riktigt som de skulle men det var inget häftigt. Gott var det ju men inte mer än så.
Det blev en väldigt sen middag, vid halv tio på kvällen ungefär och jag var redo att sova innan åtta så när mamman och barnen åkt hem och bara pappan var kvar så kände jag att jag fick gå och lägga mig. Kände mig som Zoe, bara att jag inte kan börja gnälla och gråta när det blir för mycket och tur är väl det.

Idag ska jag nog inte göra nånting. Kanske tar mig ett bad, men jag lär stanna inne. Imorgon hopppas jag på bättre väder så kanske jag kan ta mig in till Burlington downtown och shoppa lite. Med betoning på lite.

Nu ska jag fortsätta på min bok som jag började läsa i Vail, "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" av allas vår egen Jonas Gardell. Köpte mig den på Luciamarknaden i Boston för en ynka dollar. Man får sig några goda skratt och sitter där och förundras hur bra han beskriver vårt avlånga lands levnadssätt.

Men men, trevlig fortsättning på denna gråa lördag :)

Zoe är fyra och ett halvt. Zoe har blont lockigt hår. Zoe är förkyld. Zoe får inte alltid som hon vill. Då gråter hon.

Som grädde på moset är jag snäppet värre förkyld än Zoe och då orkar man inte riktigt höra gnäll och gråt efter mamma så fort världen inte lyder. Det blir lite jobbigt.
   Sen är det ju dock positivt att min famn funkar även om mamma är önskad.
Dessutom blir man glad ända in i själen när detta lilla charmtroll kryper i knät på en och säger "I want you!...Snuggle!"

Igår var det sista kvällen för den gamla au pairen (Goty) som har varit här och hälsat på. Därför gick vi ut och åt middag. Vi åkte till en häftig kinesisk resaturang där de lagar maten framför en. Det brinner och ryker och maten flyger och sen slänger kocken upp den på tallriken. Goty filmade så jag ska se om hon kanske kan skicka nåt till mig.

I tisdags kväll blinkade min lilla ikon för "Weather Channel Desktop" mörkröd. Det var en allvarlig snöstorms-varning tydligen. Regn, is och snö skulle komma under natten och man skulle förvänta sig stora svårigheter att ta sig fram på vägarna under onsdag morgon och förmiddag.
   Kl tio över sex på morgonen ringer min mobil och det är från ett nummer som jag inte hade i telefonboken. "Good morning! This is a speciel message from the department of *bla bla bla*. Due the extreme weather the following schools are closed: (bla bla bla...) and Shelburne Community School. Have a good day!". Jaha, det var den avkopplande dagen...
   Men med en massa TV, lite ritande och ut med barnen i snön så gick dagen förbi utan större problem. Dock hade de inte alls behövt ställa in skolan. Min bil som står ute hela natten hade liten puder på taket och Julie kom till jobbet helt utan problem så jag vet inte vad de höll på med. Men men...

Idag var det skola som vanligt igen men barnen var väääldigt sega i morse. Ian låtsades som att han inte hörde mig och vred sig i sängen och segade som få. Han hade Zoe brevid sig och hon vaknade definitivt på fel sida idag.     Hon började skälla på storebror det första hon gjorde efter att hon vaknat. Sen skulle hon inte ha sin frukost (hon brukar ät två...). När Goty åkt såg jag hur hennes ansikte förändrades. Det var som att hon blev någon annan och nu skulle hon minsann protestera. "I wanna colour!" sa hon tolv minuter innan vi skulle åka och då hade hon inte borstat tänderna eller håret. När vi borstat tänder och håret nästan var färdigt skulle jag hämta en tofs i hennes rum. Hon springer efter och säger att hon vill hämta den.
   Då ser jag hur det ligger kläder på hela golvet. Jag frågar med en lekfull röst vad pyjamasen gör på golvet och ber henne lägga den i tvättkorgen. Hon lägger sig då på golvet, börjar gnälla och åla sig och säger att hon inte kan. Jag frågar om hon verkligen är fyra, snart fem och inte två. "Nej...meeen....jag vill inte!". Det var där skon klämde.          "Men Zoe det är din uppgift sötnos". Gnälla, åla, gråta, gnälla. Då kommer pappa in och säger att hon behöver en kofta. Åh jippi, den diskussionen orkar jag ta. Jag frågar vad hon vill ha och hon bara säger att hon inte vet. Jag pekar på diverse koftor och hon bara säger nej till alla. Sen väljer jag ut den mest rosa men den passade ju såklart inte. "Nu får du välja någon, annars blir det den här." Slänga sig på golvet, gråta, gnälla, åla. Då kommer pappa in igen. "Zoe varför är du så jobbig med Pernilla? Nu tänker jag ta ut din godis ur lunchlådan om du inte börjar sköta dig! Ta på dig den där koftan annars blir det ingen godis!" "I waaaant my mooooooooooooommy!" "Jaha du men mamma skulle inte tolerera detta lika bra som oss ska du veta!". Då tog jag tag i henne, sa inget. Tog med mig koftan jag valt ut och gick ner. Höll en så sansad energi jag bara kunde. Med henne i famnen gick jag runt och samlade ihop sakerna som skulle med till skolan. Sen sträckte jag fram koftan och hon tog på sig den. "Tack snälla du!". Man måste ju berömma lite också och inte bara vara negativ.
   Nu var vi redan sena och det var min morgon.

Resten av dagen bestod av att nysa och snörvla. Pratade lite med Kristin och syster yster på MSN. När syster skulle äta middag la jag mig ner i sängen en stund. Det var kvart över elva. Sen gick jag inte upp förens en halvtimme innan Ians buss skulle komma. Så trött är jag. Jävla förkylning.
   Ska köpa mig lite amerikansk mirakelmedicin imorrn tror jag. Köpte halstabletter men jag har inte ont i halsen så det var ju dumt.

Vi har (hade) faktiskt inte bara en utan två födelsedagar idag. Joel och Alex. Stoooort grattis från mig :)
   Vi ska inte glömma storebror som fyller moppe. Grattis Emil! Snart kommer jag tillbaka och då kan vi gå på bio med bowling kan jag lova.

Snörvel snörvel...nu känner jag mig alldeles färdig...

God natt!

Som många av er vet så har min senaste vecka spenderats på skidorten Vail i Colorado.

Vi åkte i måndags. Först från Burlington till JFK i NYC och sen vidare till Denver i Colorado. Jag skulle egentligen åkt på ett annat plan men det ringde de och ställde in en timme innan vi skulle åka.
   Det första flyget tog knappt en timme men ack en sån lång timme. Sen fick vi vänta på JFK ett bra tag innan nästa flyg gick. Från JFK till Denver skulle det ta ungefär fyra timmar och ingen mat får man på planet utan bara dricka och chips. Det guppade och hade sig och när dessa helvetiskt långa fyra timmar var över kunde jag knappt stå upp för jag mådde så dåligt. Närmaste papperskorg blev min räddning.
   Från flygplatsen i Denver åkte vi en buss för att hämta vår hyrbil för veckan:

Sen såg vi fram emot en två timmars bilresa till hotellet. Jippi! Inte.

Tisdag och första skidåkningsdagen. Vi skrev in Zoe på skidskola och hyrde snowblades till mig. Jag fick en pistkarta i handen och sen fick jag klara mig på egen hand. Lite feg klev jag av halvvägs på den första liften men insåg snabbt att därifrån fanns det inget roligt. Tittade lite mer ingående på pistkartan och insåg att jag faktiskt kunde ta mig till toppen av berget utan problem. Där uppe möttes man av dessa vyer:

Lite molnigt men ack så vackert. Kallt och snö så långt ögat nådde.

På kvällen kom Julies syster Jennifer med sin pojkvän Eric. Trevliga människor som barnen bara älskar.

Onsdag började det bli lite varmare, men det var också strålande solsken.

Idag var dagen Eric skulle fria till Jennifer. De var på nån tjusig restaurang på kvällen så Pernilla satt barnvakt. Till sovande barn dock så det var lugnt.
   Hon sa såklart ja och barnens lycka var gjord. Ny hade de ju fått en ny morbror!

Torsdag var lika fint väder och ännu varmare. Det var sisådär en fyra grader varmt när jag stod i liftkön och väntade. Vid halv tre på morgonen kom min värdpappa John. Han hade nu jobbat färdigt uppe i Stamford i Connecticut.
När man började bege sig neråt från toppen av berget var det detta man såg:


Fredag och varmare än varmt. Smockat med folk vilket resulterade i låååånga liftköer. Nu var det ungefär åtta grader varmt och med alla skidkläder kändes det som ungefär fyrtio. Det var folk som åkte i t-shirt.
Jag begav mig till en annan del av berget och rakt över kunde man se detta:

Det kallades för "the Bowls". Det syns inte så bra på bilden men det är alltså som en skål man (inte jag) åker i. Läskigt värre...
   När jag var på väg ner igen passarade man detta:

Syns inte bra nu heller men det är alltså början till en svart backe. Det går RAKT ner och ser ut typ som en puckelpist. Galet. Där åkte inte jag. Detta var sista dagen i Vail.

Lördag åkte vi till en annan ort i närheten som heter Beaver Creek. Inte lika stort som Vail men trevligt där med.
Fina utsikter och pistmaskinerna var i full gång:


Vi alla åt en väldigt god middag på kvällen och vid nio var det dags att åka mot flygplatsen i Denver igen.
   Vårt flyg gick nån gång efter ett på natten och sen var hela resan över när vi var framme i Burlington igen vid halv elva på förmiddagen. Alltså en lång resa hem.
När alla väskor var inburna slängde vi oss alla i säng och fick oss några timmars sömn.

Det var min vecka i Colorado och dit återvänder jag gärna igen.

Tack och hej!

Nu har jag åkt skidor HELA helgen. Har gått upp innan sju och sen kommit hem vid middagstid och jääävlar vad jag har ont i benen.

Och imorgon bitti bär det av mot skidparadiset Vail i Colorado. Jippi! (Jag kommer dö...)

Jag har alltså inte åkt skidor på typ tre år och den här helgen har jag inte gjort annat. Min rygg är trött, mina lår kommer ha en fruktansvärd träningsvärk imorrn, knäna är möra och mina smalben blev lite smått misshandlade idag och därav en smärta där. Men det är lugnt. Jag har haft himlans kul :) Jääädrar vilken utsikt det är på berget! Mäktigt.

Vi ska gå upp kl fyra imorgon bitti. Sen åker hela familjen på ett plan och jag på ett annat. Det fanns inga biljetter kvar för mig på deras. Sen ska vi spendera hela veckan i Vail och åker sen hem vid midnatt på lördag. Woho!

Wish me luck.

God natt Sverige!

Jag har just varit en millimeter från att köra av vägen och rakt in i ett träd. Då tackar man högre makter för att man faktiskt kom ihåg nånting från halkbanan.

Jag åkte upp för en backe och tyckte bilen lät låg så jag gasade till lite och då jävlar hade man inget grepp längre. Åkte fram och tillbaka över vägbanan som på ett bananskal. Jag rattade och rattade fram och tillbaka i säkert hundra meter tills jag äntligen fick bilen rak. Okej nu stannar vi och sätter i fyrhjulsdriften. Och tar det lugnt, jäääävligt lugnt.

Mamma, pappa jag lever. Och tacksam som få. Jag menar man hade ju kunnat vara klistrad mot en trädstam i nerförsbacke...

Idag har jag varit här i nio månader. Det var nio månader sedan som jag lämnade svensk mark och gav mig av på detta förlovade äventyr och vilket äventyr det har varit sen.

Jösses. Det är alltså bara tre månader tills jag är omringad av svensktalande igen. Tre månader tills jag kan köra manuellt varje dag. Tre månader tills jag får gå ut med hundarna igen och tre månader till jag ska stå vid min mormors dörr och ge henne en kram. Ta vara på tiden nu Pernilla. För Guds skull, ta vara på tiden!

New York, Montreal, Vail, Orlando (!) och vem vet, kanske San Fransisco?

Jag har fått stå ut med mycket men under tiden fått lära känna mig själv. Mycket skit har man fått ta men också varit med om så mycket underbart roligt. Jag har fått två nya vänner som kommer följa mig livet ut (Martina och Kristin). Jag har fått se Niagarafallen! Jag har fått bo i Sudbury och även i Andover och det är inte alla som kan säga det.

Nog av tacktal och sånt tjafs.

Zoe sa något väldigt roligt idag men såklart glömde jag bort vad det var. Det var något när vi lekte med Batman i Barbie-huset. Nåt sånt där smart som bara en fyraåring kan komma på.
   Kan ju ta diskussionen som vi hade i bilen häromdagen istället:
Zoe: Do you have a brother?
Jag: No but I have a younger sister.
Zoe: A sister? I have a brother.
Jag: Yes I know and he's a very good brother too.
Zoe: I'm a good brother!
Jaså, minsann det säger du.

Jag är faktiskt duktig för jag har tränat två gånger den här veckan och jag ska även göra det imorgon. Väldigt behändigt med en maskin framför sängen sådär. Den bara står där och ber om att bli använd. Man kan ju inte bara låta den stå där och damma liksom. Så nu är det dags att bli imponerad.

Har alltså fått höra att jag nu också kan följa med familjen till Florida. De ska nämligen dit till Ians födelsedag (som är under tiden mamma är här), men de åker typ veckan efter. Woho, Universal Studios here I come!
   Coooooolt. Så nu är jag glad.

Jag drömde en underlig mardröm precis innan jag vaknade imorse. Det var en man som var ute efter mig. Men den blonda tjejen i CSI: Las Vegas skulle skydda mig. Sen var det något med att en snäll gammal tant bodde i huset men han hade klätt ut sig till henne och sen såg jag det och ryckte av honom peruken och började skrika (jag brukar inte kunna skrika i mardrömmar). Han försöker dra tag i mitt ben men jag springer (brukar heller inte kunna springa). Sen var det nån slags paus. Jag gick upp på mitt rum och ser hur där står två sängar istället för bara min. Det finns även en till dator förutom min och jag anar oråd. Precis när jag ropar efter CSI-tjejen så kryper den svarthårige onde mannen fram från under sängen med ett elakt flin. Jag springer fram till sängen och stänger igen min dator så att han inte ska kunna göra något och sen springer jag ut. CSI-tjejen kom fram till nåt smart om hur han kom in och gjorde det där med sängarna. Sen är han bakom min dörr och jag försöker mosa honom men det går inte för det är en pinne i väggen som förhindrar dörren från att smälla upp.
   Sen vaknade jag.
Det är någon förändring på g. Jag kunde både springa och skrika vilket aldrig händer. Som sagt, förändring på g.

Nu ropar sängen på mig.

Natti natti mitt Sverige!

Igår kväll hade de fest här och jag tog med mig barnen till grannen.

Precis innan vi skulle åka hör jag hur Ian röjer i sitt rum. Öppnar dörren och frågar vad han gör.
   "Pappa sa att jag behövde städa så då gjorde jag det!"
Ojojoj, det börjar bra det här. Blev lite impad där måste jag säga. Dessutom var det inga saker på golvet...fast han sa också att han skjuter allt under sängen och därför städade han. Men liksom, mamma när kunde du få mig att städa frivilligt? Inte när jag var åtta i alla fall.

Over and out.

Typ såhär ser min bil ut:

Fast lite äldre och utan takräcken...

"You're a really nice nanny!" sa minstingen i bilen på väg hem från skolan idag. Ja jag smälte.
    Hon är en väldigt söt liten blond krulltott som bara vet smarta saker. Det ni.

Storebror är cool och självständig och stannar hemma själv när jag hämtar lillasyster. Snacka om att de bor på landet, eller så kan det ju faktiskt vara så att de inte är så överbeskyddande som resten i detta land.

Det är kallt här. Och massor med snö har vi. Och mamma, det är tydligen "mud season" när du kommer hit så vi får se hur det går. Geggigt lär det bli.

Körde alltså bilen idag och den var stor. Väldigt stor. Som en jeep. Och världens servo var det sådär så man kan sitta och styra med ena lillafingret, typ. Lite underlig känsla. Men det är ju alltid trevligt med båda lamporna fram...

Nu är jag trött och kallt är det också. Bor ovanpå garaget så det är ju inte direkt bastuvärme i rummet. Sitter här med dubbla tjocktröjor och huttrar. Men har man flyttat till Vermont så har man :P

Imorse när jag läste en bok för lilltjejen utbrast hon plötsligt: "But! There are no nannies in this story!". Och nej, det var det ju inte. Men de hade nog inte skaffat nån ännu bara kom vi fram till.

Nu hade jag inget mer att säga.

God natt Sverige!

New York är vackert. Känslan jag fick när vi flög in över staden går inte riktigt att beskriva. Ute på en liten, liten ö stod hon. Frihetsgudinnan.

När man kom närmare marken uppenbarade sig inte en utan fyra sportarenor varav en hade en stor banner som läste: "Let's go Mets!" som alltså är NYC andra baseball-lag förutom Yankees.
Man såg Empire State building och Central Park och det kändes lite tråkigt att jag inte skulle stanna längre än knappt två timmar. Hit kommer jag tillbaka. Vet inte riktigt när bara, men snart :)

Det var ledsamt att lämna Kristin igår.
Vi kom lite sent till check-in för "Vägverket" hade bestämt sig för att laga några hål och då alla tar bilen och är ute och kör jämt så blev det självklart kö.

De hade nån fiffig check-in direkt utanför terminalen så jag lämpade av mina väskor liksom vid trottoaren. Efter lite krångel såklart. Direkt när gubben tog tag i min ena väska sa han: "Den här är övervikt!" Åh, ja jippi! Sen behövde han inte ens gissa när han såg den andra. Han sa: "This must be atleast 65 pounds!", dock när den ställdes på vågen visade den 75. (Tralalala!) Man får alltså ha 50 pounds per väska... Han tog fram en liten kartong och undrade om jag kunde ta ur sisådär en tio pounds från den största väskan så skulle det lösa sig. Så jag drog ut allt smink och tunga saker jag kunde hitta och la i kartongen och sen var det lugnt.
Min övervikt tillsammans med den nu extra lilla lådan skulle gått på 180 dollar men då det faktiskt var alla hjärtans dag och denna man var väldigt snäll behövde jag bara ge honom 40. "Jag älskar dig!" fick jag ur mig, otroligt lättad. Att mitt handbagage dessutom säkert väger alldeles för mycket behöver vi inte tala om.

Resan mellan Boston och New York gick väldigt smärtfritt. Det tog ett tag tills vi väl lyfte men sen kändes det som att vi började landningen direkt :P De släckte inte ens skylten för bältena.

Det var något alldeles speciellt med att se Boston från luften. Det var så vackert men samtidigt inte alls fint. Det var med vemod jag tittade ut över staden jag tillbringat de senaste 8,5 månaderna i.

På flygplatsen i New York fick jag vänta knappt två timmar på att få gå på nästa plan, som dessutom var försenat.
När vi väl fått gå på det pluttiga lilla planet fick vi också vänta en timme på att få lyfta. Det var tydligen kö.
Men jag satt brevid en trevlig man som skulle upp och åka skidor med sin fru. Han vet numera allt om min au pair-vistelse :P Nyfikna amerikaner jag säger då det...

Alla mina väskor kom fram (phew!) och jag kämpade för att få upp dem på bagagevagnen. En förvirrad kvinna kommer fram till mig och frågar om det är jag som är Pernilla och det stämde ju alldeles utmärkt. "Det måste ju vara du med all de här sakerna!" (Tralalala...)
Vi åkte hem i mörkret och där fick jag hälsa på Ian, som är storebror men lillasyster Zoe hade redan somnat. Pappa John hälsade också och sen lagade mamma Julie middag. Så där satt vi sen kl 10 på kvällen och åt middag. Ganska trevligt :)
Julie berättade att Zoe tidigare på kvällen hade haft beslutsångest angående pyjamasval. Rosa leopardmönster eller med prinsessor på? Vilket kommer Pernilla gilla bäst? Mamma är du säkert på att hon kommer tycka om mig? Jag lovar att jag ska vara sååååå snäll med henne! (Himlans gullig är hon).
I Massachussetts är det sportlov nästa vecka men här är det veckan efter och var ska familjen då om inte till Vail, Colorado! Och vem får följa med om inte JAG :D Värsta skidåkardrömmen! Ska bli hur kul som helst!

Hur som helst har jag ett fint stort rum och eget badrum på riktigt den här gången. Har även en mysig liten läshörna vid fönstret, ett väldigt tjusigt skrivbord och en trappmaskin (som självklart ska användas flitigt...).
En stor bekväm säng måste man ju såklart ha och en garderob där alla kläder får plats.
Det börjar bra det här.

Men Kristin, vet du vad?! DE HAR INTE TARGET HÄR UPPE!!!! Fan, fan, fan, fan, fan, fan....

Just det! Den otroligt härliga australiska fårhunden Sydney hälsade väldigt entusiastiskt också :) Min nya bästis!

Man kanske skulle fixa sig nåt att äta såhär när det är lunchdags?

God middag Sverige!

100 dagar. Idag är det 100 dagar kvar tills jag är på svensk mark. Fan alltså jag har ju inte gjort nånting av det jag vill göra, typ. Det häftigaste jag hunnit med är Niagarafallen.
   Montreal står på schemat med mamma och sen NYC men sen finns det inte tid till nåt mer. Förbannade familjebyten att göra så att semestern försvinner...

Hur som helst. Jag bor inte längre med världens värsta människa. Jag sover inte längre i världens mest obekväma säng och jag gör inte längre världens mest otacksamma jobb. Inte heller skrattar jag tillsammans med en av världens goaste tjejer. Inte heller hjälper jag henne att växa och utvecklas. Men det känns bra. Det känns jävligt bra.

Trots att jag enligt mina rättigheter i kontraktet skulle ha helgen ledig blev jag tvungen att jobba fram till kl 2 i lördags. Devan blev skickad med bilnyckeln och en lapp till nedervåningen. På lappen stod det: "Please return after yoga. Thank you, (Ni vet vem...)". Tönt.
   Kl 2 kom Kristin och tio över hade jag min sista check i handen och satte mig i bilen på väg bort.
Jag har så sjukt mycket saker så den stackars BMWn var fullkomligt proppad. Duktigt jobbat. Två stora resväskor, en bautastor trunk, en mindre kabinväska, en mindre pappkasse med saker och en stooor plastkasse med några kuddar och nallar i...galet.

Med alla saker kördes bilen in till Boston Commons parkeringshus och resten av dagen spenderades i Boston. Jag köpte en Red Sox-kortlek och en baseball med Red Sox-loggan på.
    På kvällen blev vi inbjudna till en avskedsfest för ett par som skulle flytta till Florida. Vi blev upphämtade och åkte hem till en mycket mysig lägenhet som var nitiskt städat. Så fort något spilldes så städades det upp. Lite roligt. Och ingen rökte på heller så det var bra :P   Det var mycket trevliga människor där och under kvällen spelade vi Texas hold 'em poker. Det dracks lite gott och det beställdes pizza och vi lagade kycklingvingar. Vid halv två bestämde sig gänget för att gå ut och äta frukost så vi packade in oss i några bilar och åkte till ett fik som var öppet på natten mellan midnatt och kl sex på morgonen.
   Efter "frukost" var det dags att åka hem och vi var i säng vid halv fyra...duktigt duktigt...

Söndag givk vi upp i tid för på schemat stod Wrentham Premuim Village Outlet. Det tar lite drygt en timme att åka och Kristins clustermöte började kl 4 så det fanns ingen tid att fyllesova :P (Inte för att vi var varken fulla eller bakis, men sova gör man ju gärna ändå...)
   Vi hann med att gå runt i en hel del butiker men vår främsta anledning att åka dit var för att de har en Converse-butik. Där blev det två par till mig. Ett par blå och ett par vita.
En dag för underligt väder verkade det vara också. Ena sekunden regnade det, nästa var det blå himmel, nästa var luften full av snö...mycket underligt.
    Efter en lång dag av shopping blir man ju såklart hungrig och vi hittade den trevliga restaurangen Ruby Tuesday. Kött och potatismos, gott!

Alldeles för sent åkte vi iväg till clustermötet. När vi skulle åka därifrån bestämde sig vädret för att bli snöstorm. Sikten var alltså inte mer än typ två meter, man såg INGENTING. Och halt var det också. Läskigt med en bil som verkligen inte är gjord för att köra i snön...ABSen blinkade för fullt....
   Vi lyckades dock komma hem oskadda då snöstormen inte var i Wakefield utan i Winchester. Phew!

Kristin jobbar på för fullt och jag packar som en galning. Paniken stiger ju mindre plats det blir i väskan och klädberget inte direkt minskar...usch och fy...

Igår kväll bestämde vi oss för att gå på bio och vi såg 27 dresses med Katherine Heigl från Grey's Anatomy. Den var väl söt men ingen höjdare...

Idag hade vi velat dra oss iväg till gymmet på nåt pass men det här j-vla vädret lär inte tillåta det. Det väntas snöstorm som sen ska övergå i regn och en varning för översvämning har utfärdats...jippi...

Nu ska jag ta datorpaus :P

God dagens Sverige! :)

Hahahahahahaha!

Även detta inlägg ville jag publicera men det gick inte. Så det kommer nu...med en liten uppdatering.

Jaha. Då hade surpuppa pratat med Susan (counselor).

Och hon behöver mig inte nästa vecka så hon vill att jag flyttar på lördag. Fast jag ska ju såklart jobba på morgonen för att göra klart mina timmar och så. JÄVLA SKITSNACK. Det är meningen att jag ska vara ledig. Och vilka timmar? Hon vet aldrig vad hon pratar om.

Sååå Kristin, äre lugnt om jag flyttar in hos dig med mitt liv på lördag ellä?

Fan hur ska jag packa allt...

Uppdatering:
Jag sa till surpuppa att denna helgen borde jag ha ledigt för jag har jobbat de senaste fyra helgerna. Men förstår ni det kom inte på fråga! Jag hade minsann två helger i rad ledigt när Daniel var här och både han och mamma var tydligen här i femton dagar gott folk. (Kan tilläggas att det är tillåtet att ha två helger i rad ledigt...)
   Så jag sa: "Fine whatever..." och smällde i dörren demonstrativt. Gick ner och ringde min counselor som sa att hon skulle ringa och prata med surpuppan imorgon (se nu på morgonen) och att jag skulle skicka ett mejl med hur mitt schema sett ut de senaste helgerna. Så då får vi se.
   Efter en stund kom skatan ner och påstod att hon för ett par veckor sedan sagt att jag kunde få en ledig helg men den enda gången hon gjort det var en helg i december. Sen tog hon min mobil och mina bilnycklar. Som nåt slags straff antar jag. Vet inte vad hon skulle uppnå med det....
   Så att så ser det ut. Jag ska ha ledig helg. Så är det bara. Hon har skrivit under ett kontrakt där det står att jag har rätt till en helt ledig helg per fyraveckors period och nu har det gått fem.

Så nu flyttar jag till Kristin imorrn...eller helst idag om jag får bestämma....

Vi får se vi får se....

Så sa min counselor till mig idag när hon ringde. Om den nya familjen.

Hon ringde för att berätta att jag kommer flytta på torsdag. Jobbar alltså sista dagen på onsdag. Det gick fort måste jag säga. Kommer nog få veta på måndag vilken tid det blir att jag åker. Jag kommer förmodligen flyga sa hon "because the family probably thinks it's yuckie for you to travel any other way". Haha, jag tyckte det var roligt sagt och det var faktiskt så hon sa.

Nu behöver jag bara se till att få ledigt i helgen.

Hum dum di dum...

Detta inlägg skrev jag igår kväll men eftersom blogg.se hade bestämt sig för att strejka så fick jag inte lägga upp det. Sånt är poppis.

Det skriks rätt friskt i det här huset.

Mor och dotter nr 1 hade ett ganska rejält bråk igår. De skrek och stampade och hade sig. Jag tror det handlade om pengar.
Det verkar allt som oftast att mamma håller i gång bråket för att få skrika lite extra. Det är liksom färdigt och sen fortsätter hon i alla fall. För att få tjafsa lite till. Väldigt normalt.

Devan har fått tandställning och hon har varit väldigt duktig och inte klagat alls mycket. Lite snyft har det ju blivit men det glömmer man bort med en fånig au pair ;)

Igår gjorde jag mitt livs kap. Jag åkte och köpte jackan på Abercrombie & Fitch. Hade varit dum som inte gjort det. Kolla in detta liksom: ord. pris ca. 1500 kr. rea i lördags: ca. 395 kr. rea igår: ca. 260 kr! Det är ju galet. Fullkomligt galet. Från 228 dollar nu ner till 39 dollar. Sjukt.
    Och jag är nöjd. Min fina parkas :D


Jag har goda nyheter.

Susan har hittat en familj till mig. Det damp in ett mejl igår där det stod att Julie LaCombe var intresserad av att prata med mig. Och på eftermiddagen ringde hon. Kirurgen från Vermont :P De har två barn som är åtta och fyra och en fjorton år gammal hund. Jag kommer ha en hel bil med fyrhjulsdrift (notera HEL, med BÅDA lamporna).
   Pappan var ingenjör som jobbar i Connecticut tre dagar och sen flyger han hem igen. Han är svensk men kan ingen svenska och de har aldrig haft svensk au pair. Lite underligt tyckte jag.

Anledningen att det passade med mig var dels att de har en au pair de vill ha dit från Brasilien. Men den tjejen hade aldrig kört i snö så de ville hellre ta dit henne när snön smält, typ i maj då när jag åker.

Jag säger absolut inte att jag hittat nån drömfamilj här men det verkar väldigt lovande. Så nu får vi se vad som händer.

Idag är det segdag. Har inget att göra och jag börjar bli väldigt trött på att surpuppan är hemma hela tiden. Men snart slipper jag henne. Snart snart.

Det var allt för mig.

Goddagen Sverige!

Fyyyyy vad det var dimmigt ute igår kväll. Som hämtat från nån skräckfilmsrysare.

Jag fick för mig (Kristin sa åt mig) att jag skulle åka till Rockingham Mall för att kolla om jackan fanns där.
Det kunde jag ju drömma om...bara massa saker för våren som fick mig att hata snön ännu mer. Skit.
Så idag tar jag mig till gallerian där jag hittade den. Sen ska jag ha den. Så är det bara. (Faan mamma vad skulle du kalla mig dum för? Allt hade varit mycket enklare om du bara sagt att jag var stark som lät bli :P)

Idag ska Devan få tandställning. Så ingen skola för henne. Woho. Kommer sluta med att mamma surpuppa sitter på sitt rum och är upptagen och jag får spela Fia hela dagen. Bläää.

Trött med ryggont idag. Det är skit.

Men jag kommer nog ha en vacker jacka i garderoben senare. Woho.


Min favorit bland alla reklamer i SuperBowl.

Tack och hej.

Nu är jag så trött på det här presidentvalet att jag kan kräkas. GET IT OVERWITH ALREADY!!!!

Allvarligt talat. Hur lång tid ska det behöva ta att bestämma sig för nån vettig korkad amerikan att styra landet?

Idag har det varit Super Tuesday här. Det är en utsållning då man väljer vilken kandidat från varje parti som ska få fortsätta vara presidentkandidat. Man har kunnat rösta hela dagen fram tills för en halvtimme sen på sin lokala high school.
Detta har självklart medfört ett helt sinnessjukt trafikkaos runt alla high schools.
I morse när jag skulle skjutsa Mike till skolan skulle jag dessutom med Dev till doktorn direkt efteråt. Istället för att komma 25 min innan Mike började och vara tidig till doktorn satt vi still i kö i sisådär en halvtimme. Kramp i benen var bara förnamnet.
Sen har det varit likadant hela dagen. Klimax var nog när jag skulle hämta Mike igen. Jag skulle varit framme kvart över två i "vanlig" trafik men nu var jag istället på skolområdet efter halv. Dessutom var det sammanlagt FEM polisbilar med varsin polis som stod vid alla utfarter och dirigerade trafiken.
Vi var tvungna att ta motorvägen hem. En bilresa som vanligtvis tar tio minuter tog nu 45. Träligt ja.

De ska även behöva ha direktsändning i både radio och tv med alla kandidaterna.

Man pratar också om det stora intresset för presidentvalet i resten av världen, som man alltså delar in i: Kina, Europa och Ryssland för det är ju så världen ser ut..."Européerna tycker....européerna anser....européerna vill..." bla bla bla....
Det är inte så jädrans underligt att man tror Europa är ett land...

Nu pratar vi om nåt annat.

Inget nytt om nån ny familj. Counselortanten mejlade fast jag bett henne att ringa. "Sorry, i don't have a new family for you". Nehe men vad bra då vet jag det. Fint att jag nu också vet att du lever. Skitbra.
Pratade med surkart igår och hon säger att hon kastar inte ut mig men jag måste bestämma mig snart om jag ska stanna för det blir bara "konstigt och obekvämt för hennes familj" annars. Men hon kastar inte ut mig.

Dock vill jag faktiskt inte bo med henne. Jag tänker inte bara ändra mig sådär för att hon säger att jag får stanna. Inte.
Jag fungerar inte så.
Visst skäll på mig och tryck ner mig till en myras storlek. Berätta för mig hur dålig jag är och vilket förbaskat dåligt jobb jag gör.
Sen kan vi vara trevliga och låtsas som att inget har hänt :D Eeeeh, nej. Tror inte det va...

Så jag väntar några dagar till och sen får vi se...

Jag vet att jag älskar Devan, hon är världens goaste tjej. MEN. Jag vill (konstigt nog) även trivas med den som förser mig med min lönecheck varje vecka. Så enkelt är det.

Kiropraktorn idag. Omvärdering av min rygg. Fick klä mig i extremt sexiga grå shorts och sjukhus-rock som var öppen i ryggen. Verrry najs.
Skanning och temperaturmätning. Ingen direkt skillnad där på mitten. Typ inget alls faktiskt. Men jag ska gå två ggr/vecka nu istället för tre. Hurra.
Går alltså dit imorrn också. Knaka på bara.

Nu ska jag se om det finns nåt sevärt på TV. Lär väl bara vara förbannat presidentval men man kan ju alltid hoppas...

God natt Sverige.

Måndag måndag måndag. Urkas. Måndag.


Har haft en lugn helg och inte jobbat så fruktansvärt.

Fredag var Dev hos nån doktor som skulle typ inteligenstesta henne inför när hon ska börja sexan i en ny skola till hösten. Vet inte hur det gick men antog att det gick bra. Sen skulle hon tydligen inte gå till skolan så jag jobbade från kl 11 fram tills hennes pappa hämtade henne kl 5.30.
   Sen bar det som vanligt av till Kristin. Vi var båda sega så vi orkade inte åka nånstans utan var hemma hos henne och babblade. Kristin skulle upp tidigt nästa morgon också så jag åkte hem vid elva.

Lördag jobbade typ samma timmar som fredag. Dev hade yoga på förmiddagen så då fick jag en timme till mig själv. Trååååkigt hade jag faktiskt. Sen var det bara hem och laga lunch. Efter det hade vi en "bowling-playdate" med Downs Syndrom-gänget. De var fyra tokiga tjejer som alla gillade bowling. Underhållande att se :P
   När vi kom tillbaka hem slutade jag.
Hem till Kristin.

Vi bestämde oss för att gå ut och äta så vi åkte till Acapulcos som vi var på för några helger sen. Massa god mexikansk mat.
   Efter middagen hittade vi en galleria, North Shore Mall. Den var under ombyggnad så det var lite dammigt och dant. Inne på Abercrombie & Fitch lät jag bli att köpa världens finaste jacka som var nersatt från 228 dollar till 59.90! Kände mig väldigt stark men otroligt besviken dagen efter :P Verkligen världens finaste gröna parkas..ojojoj fan fan fan...

Söndag och en lång sovmorgon. Lite för lång nästan. Vi var uppe vid ett ungefär haha. Fast vi släckte lampan innan midnatt :P

Åt frukost och gjorde oss i ordning och sen åkte vi till Starbucks och träffade Steph från Nya Zeeland och Courtney från Australien. Där hängde vi och gör det au pairer gör bäst. Snackar skit om sina familjer :P Arbetsskadad kallas det.

Det var ju Super Bowl igår och vi försökte få tag på Joe som vi var hos förra helgen men han var som bortblåst och svarade inte på sms.
    Det hela slutade i soffan hemma hos Kristin tillsammans med hennes värdföräldrar men det dög för mig. Jag var så trött ändå. Åkte till och med hem innan det var slut. Man började ju ändå halv sju imorse.
Så idag fick jag veta att Patriots (vårt lag) förlorade. De har vunnit alla matcher denna säsong och det var verkligen otippat att de inte vann. Segern gick istället till NY Giants så det var ju skoj för dem. Jag bryr mig inte riktigt :P

Måndag igen. Inget nytt om nån familj och verkligen inget från min counselor. Hon har gått upp i rök den där kvinnan. Jag ringde henne och kom till telefonsvarare. Pratade inte in nåt meddelande utan ringde då till APIA's kontor. Där var det nåt konstigt med mitt ID-nummer då de frågade om de pratade med Roxanna när jag uppgav mitt nr. Sen vet jag inte vilket jag sa men de fick upp mitt namn på skärmen och vad jag förstod det som var jag inte flaggad som i rematch. Sen blev jag vidarekopplad till APIA's representatör i Massachussetts men där kom jag fram till telefonsvarare på en gång. Talade in ett långt meddelande med säkerligen otillräcklig info.
   Så nu väntar jag bara.   Det ringde nån förut men det var bara massa röster i bakgrunden och sen lades luren på. Jag har ringt min counselor igen men inget svar. Lämnade meddelande och bad henne ringa mig och sa att det var underligt att jag inte hört av henne sen förra lördagen. Bläääää det är så träligt detta så det finns inte.


Vi får väl se hur denna dagen slutar.

Ciao!