Pernilla

Min värdmamma har varit nere i Connecticut för att hälsa på några vänner. Det var meningen att jag skulle hämta henne på flygplatsen kl halv fem. När hon missade det flyget så gick inte nästa förens kl elva på kvällen.
  
Därför var jag och min värdpappa tvungna att åka till flygplatsen och ställa hennes bil där. Detta innebar att lyckliga jag fick köra min värdmammas bil till flygplatsen. DEN ÄR MANUELLT VÄXLAD.
    Alltså har jag nu kört denna bil också:

Samma färg har hon också.

Min värdpappa sitter och brummar i denna:

Han har däremot inte manuell låda. Skulle jag inte heller vilja ha på ett sånt monster...

Så nu har jag som stillat min "köra manuell bil igen"-abstinens. Det var inget Hallelujah-moment men jäklar vad roligt det var :D

Barnen åkte tidigt iväg med sin pappa på bio igår och då var jag färdigjobbad. Jag går på mitt rum för att slöa lite. Vid sex ringer det på hemtelefonen. Ophelie undrar om jag vill med på konsert. Såklart jag vill!

Möter upp Ophelie vid Starbucks och sen åker vi vidare för att hämta upp Nastya. Ophelie är från Frankrike och Nastya från Ukraina. Båda väldigt gulliga och trevliga tjejer.
    Vi beger oss till St Michaels college där konserten ska hållas i gympasalen. Jag köper min biljett för 30 ynka dollar och vi går in. Nåt halvjobbigt förband har redan hållt igång ett bra tag. Men vid 9 är det äntligen dags! Pausmusik och förberedelser på scen och sen kommer han. I ett par mycket underliga (dyra) solglasögon, iklädd jeans och munkjacka. Han sätter sig vid pianot. "Ladies and gentlemen are you ready for WYCLEF JEEEAAAAN?!?!?!"

Taket fullkomligt lyfte.

Det dröjde inte mer än nån minut innan hans munkjacka åkte av. En låt senare hade han även slängt av sig skjortan och stod där nu i linne och röjde på elgitarr istället för piano.
     Det var många låtar jag inte hört förr, med texter om idioten George Bush och hur Obama kommer ställa allt till rätta igen. "There's a war outside!" var en återkommande replik.

Mellan två låtar ser man hur en pojke blir upplyft på scenen. Han får dansa lite och när det var dags för honom att gå ner igen fick han de fula solglasögonen Wyclef hade (för $3000). "You be reeaaal careful with those!".

Han går efter en vattenflaska och säger "From now on, I am not responsible for what happens in the gym!" och häller vattnet över huvudet.
  
Ett tag senare, ser vi hur Wyclef hoppar ner från scenen och beger sig ut i publiken. Jag, Ophelie och Nastya stod längst fram på en läktare, till höger om scenen. Jag trodde att han bara skulle gå runt lite och sen gå tillbaka, men till min stora förvåning ser jag hur han går mot vår läktare. Alla blir som galna och bara rusar fram mot där han kommer. Nu trodde jag att han bara skulle gå fram till läktaren och låta folk ta på honom, men det slutade inte där heller. Han klättrar upp på läktaren och ställer sig mitt framför Nastya! Där står han sen och framför en hel låt. Hur många där ute kan skryta med att ha haft Wyclef Jeans Calvin Klein-kallingar 20 cm från sig? Haha :P
Så jävla sur att man inte fick ha kameran med sig in dock.
    Mot slutet av låten hoppar han ner igen och går över till läktaren på andra sidan. Där dras hans ena linne av så nu har han ett kvar. Det var så fruktansvärt varmt inne i denna gympasal.

Wyclef går tillbaka till scenen och säger: "I want everyone to take off their shirt! I'm gonna be the only one without a shirt here tonight. I want you to take it off and wave it!". Så alla drog av sig en tröja och började vifta. Den fläkteffekt som uppstod av allt viftande var jäkligt härlig. Där stod jag liksom i jeans, fodrade gummistövlar, linne, kofta och en tunika plus en stor tjock halsduk. Det var VARMT!
    Där stod man sen och viftade som ett fån. Mot slutet, i en låt ropar han: "GO CRAAAZZZYYYY!!!". Taket lyfter än en gång och alla skakar det de har. Galet!

Under denna konsert åkte sammanlagt två BHar upp på scen och säkert tio olika mössor, kepsar och hattar. Wyclef är ingen tråkmåns så han tog på sig allt som åkte upp (utom BHarna då).

Vid halv tolv var det över och man var helt uppspelt av all musik och den stämning som var i gympasalen.

Det var en sån sjukt rolig och fantastisk kväll och jag är helt överlycklig att Ophelie ringde och frågade mig.


Jag tror jag har en ny idol.

Jag har hittat dem. Äntligen. Och oj så sköna de är då...

Idag är det äntligen fredag och det är 10 dagar till mamma är här. Igen. Weeeiii!

Har även denna vecka lagt barnen varenda kväll så nu är jag rätt så sliten. Det är inget hårt jobb jag gör men det tar ändå på en när man jobbar fram till halv nio varje kväll. Och då har jag änglar till barn.

Just nu känner jag ändå att jag trivs som fisken i vattnet. Jag är uppskattad och behövd och jag älskar Burlington. Det regnar idag men det är bara så himla vackert här. Jag bor ganska precis vid vattnet och in till mysigaste downtown tar det inte mer än en kvart. Folk är vänliga och hjälpsamma här. Man känner sig liksom glad även på en grå dag som denna. Det är då jag känner att de dryga 40 dagar jag har kvar med familjen inte räcker till. Fan.

Men samtidigt ska det bli så underbart att få komma hem igen. Köra den där manuella bilen och åka den där fungerande kollektivtrafiken. Äta fil på morgonen eller havregrynsgröt om man så känner för det. Gå ut med hundarna och känna att man är normal som gör det. Dela badrum med hela familjen utan att för den sakens skull vara fattig och bo i ett litet hus. KÄLLSORTERA PÅ RIKTIGT. Mörkt bröd. Mormors mat. Se på TV tillsammans en fredagkväll (för det finns faktiskt ett vettigt program som hela familjen kan stå ut med). KOMPOSTERA!

Jag älskar USA, men borta bra säger man ju. Sverige är ett fantastiskt land. Långt ifrån perfekt med sina höga skatter och blåa regering. Men det är mitt hem och det kommer det alltid att vara, vart i världen jag än bestämmer mig för att bo.

Jag saknar Sverige, saknar ni mig?

Jag har massa små incidenter att skriva om men känner att jag inte får ihop något vettigt så jag återkommer när jag har nåt intressant att säga...

Som sagt.

Fortfarande förkyld men är nog mer på bättringsvägen nu. I och för sig låg jag i över en timme och försökte somna igår, men jag hostade så förskräckligt så det gick inte.

Det blev ett trevligt avslut på arbetsveckan med italiensk hämtmat och först filmen Natt på muséet med alla barn och vuxna. Efter läggdags sattes vuxenfilmen Blood Diamonds på. Det var en sån fruktansvärd film. Fruktansvärd i det avseendet att det var hemska saker som hände i filmen. Den handlade om inbördeskriget i Sierra Leone med barnsoldater och hela köret. Otroligt stark filmupplevelse och ett tag mådde jag lite illa. Den var i nivå med Passion of the christ skulle jag våga påstå.

Jag fick mig dessutom ett litet prat med min kära värdmamma och fick förklarat för mig hur mycket hon uppskattar att jag är här och hur jag gör hennes liv så mycket enklare. Därför, mamma, är det inga problem om det skulle vara så att jag vill ha några dagar ledigt när du är här. Hon sa att hon ville inget hellre än att återgälda "tjänsten" jag gör henne och ge mig "some real quality time" med min mamma.
   Hon berättade dessutom att hon aldrig tidigare sett Zoe knyta sig an till någon så som hon gjort med mig. Då blev jag alldeles varm, för jag känner verkligen att jag lyckats med min relation till detta blonda lilla charmtroll.
Jag behövde lite beröm tror jag för helt plötsligt kände jag mig inte lika irriterad över att jag haft läggning hela veckan.

Snart kommer Kristin! Weeeeeiiiiii!!! Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på än men lite shopping och ett besök på Dunkin blir det i alla fall :D
    Sen har hon med sig en väldigt efterlängtad pryl till mig. Tra la la, 'cause we are living in a material world and I am a material girl...

Kanske man skulle ta tag i sig själv och äta frukost eller nåt annat vettigt. Som att dammsuga.

Trevlig helg!

Trodde jag skulle bli tokig igår när min värdmamma sa att hon skulle åka och träna igen. Kändes skitjobbigt. Min värdpappa brukar komma hem på natten mellan onsdag och torsdag men inte den här veckan.
    Jag verkligen bävade för kvällen och bara kände hur jag sa "No!" "Stop!" och "Don't!" HELA tiden. Stackars barn.

Men sen blev det inte så farligt som jag trodde. Såg att vi hade popcorn i skafferiet så då var filmkväll ett givet val. Pizza till middag och sen filmmys i soffan fram till läggdags var helt perfekt :) och nu har jag äntligen fått se Förtrollad. Gud en sån söt film! Med ögongodiset Patrick Dempsey var det hela fullbordat hehe ;)

I morse fick Ian skjuts till skolan av sin far. Även Zoe hade denna lyx. KUNDE INTE JAG FÅTT SOVA DÅ?! Jag bara stod där som ett fån och det enda vettiga jag åstadkom var att packa Zoes lunchlåda. Jag säger då det...
    Som om det inte vore störande nog. Zoe var distraherad av nån liten docka hon hade vid bordet så hennes flingor blev alldeles geggiga. (Det var Special K, med yoghurttäckta startflingor). Sen när hon ska till att börja äta har pappa precis kommit tillbaka och ser vad hon har i skålen. "Men Zoe vad är det du äter?! Det ser ju ut som gammalt tuggummi!"
     Ursäkta?! Säger man så till en fyraåring som redan petar i maten?! Neeej, jag skulle inte tro det!
Gah! (Irriterande!)

Kiropraktorbesök precis avklarat. Helt fantastiskt att känna hur spänningarna bara släpper!
   Nu ska jag inte göra ett dugg fram tills jag börjar igen. Förkylningen sitter i än och vaknade kvart över sex idag istället för halv fem. Mycket bättre. (Eller inte).

Snöar gör det också.

Ha en trevlig helg! Jag ska leka med Kristin :D

Hon hostar och nyser och har sig. Men har ju inte ont i halsen längre så man kanske inte ska klaga?

Man jobbar för fullt. Läggning varje kväll. Okej visst, hon vill träna. Men kan jag inte få slippa nån kväll? Det hjälper inte så mycket att hon kommer hem och lagar middag och okej att barnen är lätta och för det mesta gör som man säger. Men ändå! Det är uttröttande att vara sjuk. Jag kan inte höja rösten för jag låter som en kraxig kråka. Orkar inte leka nåt roligt.
    Låg i sängen från halv tolv till kvart i tre igår. Helt slut. Blääääää jag vill bli frisk nu.

Kiropraktorn knakar och har sig. Han trycker mig på huvudet och i tinningarna och trummar mig på ryggen. Man kan ju hoppas att det hjälper.

Annars går allt framåt och nu är det bara 56 dagar kvar. Weeeii!

Ian var väldigt söt häromkvällen. Vi stod i skafferiet och letade något att äta till efterrätt och helt plösligt slänger han armarna om mig. Jag tog snabbt reda på ögonblicket och kramades tillbaka. Sen backar han och säger: "Hmm, det där var underligt, jag bara kramade dig utan anledning!" Gullunge, tänkte jag då.

*Snörvel snörvel*

Weeeeeiiiii på lördag kommer Kristin, weeeeeeeeeiiii!!! Hoppas snön smält lite mer tills dess så hon åtminstone kommer upp för uppfarten aka isrinken.

Grrr, jäkla rörmokare. Han skulle komma kl 9 och nu är den strax tio. Ingen rörmokare...

Grrr...

Det knakade på bra idag och jäklar vad skönt det var! Helt underbart! Doktorn var mycket stolt.

Sen var han så söt och ringde på kvällen för att kolla hur jag mådde. Jag blev riktigt rörd.

Dagsljuset har börjat hjälpa mig att bli piggare och imorse gick jag upp innan klockan skulle ringa. Var väldigt trevligt att slippa ha den skrikandes på en.
    Ian var dock lika sömnig som vanligt så han hann inte med frukost hemma utan fick köpa i skolan. Stackarn.

Julie hade sin träning ikväll så jag fick som vanligt stå för läggdags. Trötta barn är tjafsiga barn. I alla fall en liten stund.
    Lät Ian vara vaken en stund längre för att jag skulle ha lite egentid med honom. Har känt att jag inte riktigt har den relation till honom som jag skulle vilja, så några underbara skratt från hans sida och ett ännu bättre leende efter lite larvande och struntprat så kände jag att jag kunde säga god natt. Han såg nöjd ut :)

Så nu sitter jag här, nöjd med dagen.

Ska till kiropraktorn imorrn igen men inte förens på eftermiddagen. (Så mamma ring vid typ halv tio min tid om du kan).

Nu ska jag sova. God natt.

Det fick jag veta häromdagen. Little Blondie aka Zoe ville tydligen inte vara cool, men en ceriserosa pyjamas med leopardmönster kunde inte vara annat än cool enligt mig. Men men, den kanske är söt också vad vet jag...

Idag är det dags för födelsedagsfirande igen och den här gången är det inte mindre än två stycken som fyller år. Min egen käre far och min kära lilla(stora)syster. Tillsammans blir ni 63 era gamlingar!

Jag hoppas att all Jansson och Lisbets smakar i min frånvaro :)


Två födelsedagsbarn kräver extra gott! Samma gamla tårta (som jag inte har gjort) och sen världens största banana split, gjord på Jelly Beans. Låt det väl smaka!

Nu ska den här stackaren äntligen få åka till kiropraktorn och bli justerad. Alldeles för lång tid sen sist.

Ja må de leva!

Fasiken alla människor fyller år i mars!

Idag är det kära kusin Suzannes tur :)

Ja må hon leva,
ja må hon leva,
ja må hon leva uti hundrade åååår!
Javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade ååååår!

Grattis!

Idag har jag stekt pannkaka.

Det blev jäkligt gott men jäkligt irriterande var att de gick sönder hela tiden. Jag skyller på stekpannan.

Men tacka vet jag mormors pannkaka. Mmmmm...

Mamma, vad hände med bloggandet?

...så låter det såhär inne i barnens badrum: "Daddy, my eyelashes hurt!".

Det är inte lätt att vara liten.

Har haft världens bästa eftermiddag med Ian innan jag skulle hämta lillasyster. Han har som bekant haft halvdagar halva veckan.
Efter att han häromdagen frågat mig varför jag aldrig följer med ut och leker, så fick jag lite dåligt samvete för så får han ju inte känna. Därför sa jag till honom att dra på sig grejerna så går vi ut.
Pulkaåkning för hela slanten! Lite intimkontakt med träden tyckte mitt ben var roligt. Eller så var det någon högre makt som bestämde sig för att nu jävlar ska hon få veta att hon lever! En finfin lårkaka påminner mig nu om den roligaste eftermiddagen jag haft på länge :D

Detta konstverk har min familj (inklusive marsvinen) fått av Zoe idag:

Fram OCH baksida, det ni! Känn er hedrade.

Förresten syster, så har jag hittat din själsfrände i att komma ihåg sångtitlar (du minns hur du var som liten?).
Zoe sa i bilen igår: "Play that Head under water-song!" och menade då Lovesong. Texten börjar: "Head under water and you tell me, to breath easy for a while..."
Det tyckte jag var lite roligt i alla fall.

Jag håller på att bli sjuk igen. Min hals är tjock och öronen känns helt jobbiga. Är helt slö och var nyss yrslig, satt liksom och vinglade på stolen.

God natt!

Jag har en DVD-film med buktalarkomikern Jeff Dunham. I sin show har han en docka han kallar för "Achmed the dead terrorist". Ian frågar mig om jag visste hur man uttalade det namnet innan jag sett DVDn.

Pernilla: Ja för jag hade en pojke i min skola som hette så.
Ian: WOW! Det är ett vääääldigt ovanligt namn!
Pernilla: Inte så jätte faktiskt. Visste du att Mohammed är världens vanligaste namn?
Ian: Nähe det är inte sant.
Pernilla: Jo jag lovar det är världens vanligaste namn.
Ian: Men inte i Amerika!
Pernilla: Näe, men jag pratar inte om Amerika. Jag pratar om hela världen och världen är stor.
Ian: Men runt Amerika...
Pernilla: Fast Amerika är inte i mitten och det är inte det största landet...
Ian: Det är näst störst!

Pernilla suckar och skakar på huvudet...

Oj oj...detta förlovade land...de har så mycket att lära...

Snön bara vräker ner utanför fönstren och visst är det mysigt men när f*n ska det bli varmt?
    De har sagt på radio att idag ska vara första dagen på våren, men jag undrar det jag. Men lovikavantar som singlar ner och en plusgrad kanske är Vermonts version av vår?

Igår var jag så jäkla trött. Jag visste att Julie sagt att hon skulle komma hem och laga middag och sen åka och träna men jag kände att inom mig bad jag till en högre makt att hon skulle bestämma sig för att inte träna. Om det nu var böner jag tyst uttalade så blev de hur som helst besvarade. En dryg halvtimme efter att hon skulle kommit hem ringer Julie och säger att hon inte ska träna för hon kände sig alldeles för lat. Woho! Jag slipper läggningen!
   Jag kände hur jag var trött och grinig med barnen och bara bävade inför när hon skulle åkt så jag blev väldigt lättad när hon ringde.

Nu säger jag inte att jag inte tycker om barnen eller nåt sånt. Nej absolut inte.
    Det var bara det att båda barnen hade halvdag i skolan och det hade varit dåligt väder, vilket gjorde att ingen av de hade gått ut under förmiddagen. Så i drygt fem timmar hade jag hand om två spattiga barn med alldeles för mycket energi. Zoe var speciellt krävande. Hon skuttade runt och klättrade på mig och lyssnade inte alls. Hon bara var i sin egen lilla värld och struntade i mig. Man var tvungen att säga till henne mins tio gånger innan hon kunde tänka sig att kanske lyssna. Så jag var sådär måttligt trött och irriterad när deras mor äntligen kom hem.
   Det kanske inte var så snällt av mig men jag la nästan helt av så fort hon kom. Orkade inte.

Igår var det ingen som tog in posten så den låg där och frös hela natten. När jag imorse skulle lägga lite brev i lådan upptäckte jag en låda som tog upp hela brevlådan. WEEEEEEEEIIIIIIIIIII det var ju mitt namn på den!!!
   Så nu sitter jag här och mumsar på Ferraribilar och salta bomber :D
Lovely!

Man kanske ska ta tag i sig själv och be om lönen?

Glad påsk Sverige!

Denna dag låtsas alla att de är irländare och man ska klä sig i grönt för att inte bli bortförd av leprechaunerna. Barnen bygger fällor för att fånga dessa små busiga varelser.

Dagen till ära bad Zoe mig att måla hennes naglar. Rosa.
    Storebror ville också ha fina naglar. Fast röda. Han blev väldigt vacker som han själv uttryckte det.

Jag tycker om mina söta barn.

Kvällen har spenderats hos grannarna, familjen Holly. Irländsk musik och ett försök till irländsk mat resulterade i en riktigt trevlig middag.

Nu ska jag gå och lägga mig.
   God natt!

Efter en helg i "varma" Massachussetts var det lite jobbigt att komma tillbaka till den kalla verkligheten i Vermont. -10C på morgonen kylde ner mitt rum rätt så duktigt. Så duktigt att lilla jag låg och skakade när det var dags att gå upp.

Den här helgen har bara varit så bra. Absolut den bästa helgen på mycket länge.

I fredags kväll gick jag ut med au pair-gänget här i Burlington. Vi var ett gäng på ungefär femton personer med mestadels latinamerikaner. Det var trevligt att träffa alla men jag måste erkänna att roligare kan man ju ha.

Tog en välbehövd sovmorgon på lördagen och packade sedan klart för min resa. Åkte vid tolv och strax innan fyra stannade jag bilen utanför det blågrå huset i Wakefield, MA. KRISTIIIIIIIIIIIN!!!
Äntligen fick vi ses igen. Det var ganska precis en månad sedan vi sågs så glädjen var stor. Vår tid tillsammans denna helg var begränsad till 24 timmar och vi tog till vara på varje minut.

Kl 7 bar det av att hämta Steph och sen åkte vi till en mysig sushibar. Dock blev det ingen sushi utan en nudelrätt med räkor. Gott gott.
Kvällens mål var Joes lägenhet men vi mellanlandade på Vin & Sprit-butiken. Lite gott vin och annat handlades och Kristin kom duktigt ihåg att alkohol måste läggas i bagageutrymmet.

Kvällen hos Joe var så jäkla lyckad. Vi var tre tjejer och tre killar och vi hade så himla roligt. Jag har nog inte skrattar så mycket på åratal. Dessutom gjorde Rob väldigt goda drinkar som smakade banan och ananas. Mmm....
Det spelades beer pong med de legendariska amerikanska plastmuggarna och även om mitt lag (Jag och Rob) var duktigt så var Kristin och Joe oslagbara.
Med Joe som midsommarstång kunde även lite svenska danser demonstreras. (Bilderna har Steph på Facebook...o jösses rädda mig)

Tiden går fort när man har roligt men vid fyra kände vi att vi kanske borde släpa oss hem igen. Steph var för trött så hon valde att stanna till morgonen.

Vid elvatiden började vi försöket att släpa oss upp ur sängen. CambridgeSide Galleria stod på schemat och efter en knapp timme satt vi faktiskt i bilen.
Lite snabb shopping resulterade i ett par jeans och solglasögon för min del. Sen var det dags för den obligatoriska helt underbart goda sushin. Mmmm....finns det något bättre?

Efter detta kände vi oss färdiga och det började dessutom bli dags för mig att tänka på hemfärd.
Vi kånkade och släpade mina saker som Kristin haft i sitt rum och som jag inte kunde ta med när jag flyttade. J*vlar vad saker jag har...jackor till förbannelse...

Lite efter fyra åkte jag och fyra timmar senare genom snöstorm och regn som verkar komma rakt framifrån stannade jag bilen igen här hemma på den snöiga uppfarten.

Det har varit uttröttande med allt bilåkande men när man haft en sånt jäkla bra helg som jag har haft är det inget annat än värt det. Jag är så glad att jag bestämde mig för att åka ner till mitt kära Boston denna helgen och nästa helg ser jag innerligt fram emot Kristins besök.
Tack Kristin för en helt underbar helg!

Hej hopp det är måndag!

Marianne: Jag hade ju helt och hållet glömt din helt underbara tårta! Nu blev jag avundsjuk! Hoppas den smakar alldeles fantstiskt :)

Kristin: JAG KOMMER TILL BOSTON IMORGON!!!!! WIEEEEEEE!!!!

Pappa: Jag drömde att din kära champagnefärgade NORMALSTORA bil hade bytts ut mot nåt vitt läskigt monster av typ märket Chevrolet. Detta svek måste väl endast finnas på låtsas?! Lova mig att du aldrig skaffar stadsjeep. Aldrig.

Mamma: Hej.

Syster: Hej hej.

Mormor: Kan jag få ris á la malta när jag kommer hem? Snälla. Och en köttbulle vore gott. (Bara för att du är bäst).

Maria: Jag vet, folk är sjuka. Tur att det kommer vara ordning på oss då.

Ikväll ska jag ut. Bye bye Andrea!

Ja må hon leva,
ja må hon leva,
ja må hon leva uti hundrade år!
Javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade åååår!

Grattis Marianne!

Jag ska hämta Zoe och när vi kommer tillbaka till bilen kommer en mamma och parkerar sin bil. Hon lämnar motorn på och hennes sovande bebis får stanna kvar helt ensam.

Vad är det för fel på folk liksom?

Jag tror att jag kanske ska ge mig ut på en liten promenad idag. Fint och kallt väder. Kameran får följa med. Ja så gör jag.

God torsdag på er.

Så har ännu en dag börjat med väckning, lunchlådor och skolbussar. Vi är alla trötta och ser fram emot helgen då vi slipper väckarklockor och annat vardagligt.

Dock gick Zoe upp av sig själv i morse så jag slapp släpa henne ur sängen. Hon åt dessutom två frukostar.

Jag nattade dem igår kväll igen och det gick faktiskt ganska så bra och inget tjafs.
    Zoe var trött på det bra sättet. Sådär så att hon bara gjorde utan att protestera. Vi läste en mycket kort saga och när hon fått sin god natt-kram ville hon inte släppa mig. "I want you to stay here forever!" sa hon och log sitt bredaste leende. "But I would get really really old then! And you would be even older! And that would be kind of silly" sa jag. "No it's not." förklarade hon. "But how am I going to get to bed now then?" undrade jag. "Are you really really really really really sleepy?". "Yes I am and I would love to go and say good night to Ian before I go to sleep". "Oh, okay. Night night!".
     Det är min lilla krulltott det.

Stackars storebror har ett stort hål i en tand så han plågas av Karius och Baktus som hugger och hackar med jämna mellanrum. Tydligen gör det väldigt ont för han bara håller sig för munnen och gräver ner huvudet i en kudde och skriker. Usch usch. Ska jag vara lycklig att jag aldrig haft hål i tänderna?
    Som om det inte vore nog med tandvärk så hade han svårt att somna också. Han har haft det i några nätter med resultat att det är djävulskt svårt att få upp honom på morgonen. Igår var han till och med så seg att jag fick hälla hans flingor i en påse så han fick äta på väg till bussen. Bättring krävs. Det är inte lätt att vara liten.

Jag vill ha vår nu. Jeans och tunna tröjor och ett par fina ballerinaskor. Nu på en gång.
   Fast det är klart det kan bli lite svårt med snöprognos fram till söndag...

Adjöss!