Pernilla

Här lunkar man på som "vanligt". Det känns väldigt underligt för den här veckan har nästan varit den bästa under min tid i denna familj...Devan är glad och snäll och gullig. Mike är trevlig. Audrey har framförallt varit trevlig. Hon har gått att prata med som en normal människa.  Mycket underligt...

Har fortfarande inget hört från min counselor. Inget samtal, inget mejl. Absolut tyst som i graven. Väldigt underligt.

Har hittat ganska många familjer här i Massachussetts på sidan jag är med på. Sen var det en familj i Cherry Hill, NJ (New Jersey) som hade lagt till mig på sin lista och de är med i APIA så det är ju i alla fall nånting. De hade två barn. Ena var bara sex månader och den andra var nästan tre. Så vi får se vi får se.
    Sen är det en familj i Salem, NH (New Hampshire) med 13åriga tvillingar som var intresserade. Salem ligger bara tio minuter norr om där jag bor nu så det vore ju himla praktiskt. Dock var de inte med i APIA.

Jag som trodde mina veckor i väntan på en ny familj skulle vara hemska, så som de var förra gången, men så fel man kan ha. Jag lider inte alls kan jag tala om.


Jag börjar bli lite trött på detta med politik just nu. Audrey är ju ganska engagerad men oj så underliga åsikter hon har. Hon hade börjat tjafsa med en kompis som var militär i Irak. Han sa att han är där och kämpar för barnen där och då hade hon tydligen blivit irriterad och sagt till honom att han ska kämpa för sitt land för de där skitungarna i Irak skjuter dig så fort de får chansen! Öööööh? Oookej....säkert.
   Jag blir lite ledsen när man pratar så. Hon har även sagt detsamma om ALLA kvinnor i Irak. De är fula monster som har ihjäl dig så fort de kan. Sorgligt, sorgligt...

Jag är trött...ska ta en tupplur tror jag...

Natti natti...

Jag fick ett sms igår kväll precis när jag skulle somna. Det stod att jag kunde börja kl 7 för att Devan skulle stanna hemma.
Jag går upp och börjar kl 7 med att skjutsa storebror till skolan. Kommer hem igen och där stor surkart och packar en lunchlåda. Hon skulle tydligen gå till skolan i alla fall men jag ska hämta henne tidigt. Sen "fick" jag inte hjälpa till att göra varken frukost eller lunchlåda. Var lite underligt...kändes nästan som att hon höll mig ifrån Devan men man vet aldrig med henne.

Hur som helst är jag väldigt nöjd med helgen.

Jag jobbade i fredags kväll då surkart skulle ut för då skulle jag få gå ut på lördagen. Så vi spelade spel och läste böcker och hade det bra.
Lördag skulle jag jobba "några timmar på eftermiddagen, men absolut inte länge". Jag visste alltså inte alls när jag skulle börja. Surkart med tillhörande dotter skulle in till Boston och byta nåt armband och de åkte kl 1.
När de kom tillbaka sisådär en FEM timmar senare hade de ungefär tre shoppingkassar var med diverse saker från diverse dyra ställen. En splitter ny COACH-väska någon?
Nu kunde jag i alla fall åka.
Jag begva mig till Kristin och vi bestämde oss för att åka in till Harvard Square och försöka hitta en mexikansk reasturang jag varit på förut. Kristin visade än en gång på fantastiska körkunskaper och kom in till Harvard utan problem. Parkering hittade vi också, i ett av de mest snurriga parkeringshus jag varit i.
Vi hittade vår restaurang men där var det så mycket som 55 min väntetid på ett bord så vi drog till det italienska stället Bertucci's istället och där fick vi väl vänta kanske en kvart. Kl var nu typ åtta och vi hade inte ätit middag :P
Kristin var nyklippt för dagen och det tillsammans med vår svenska charm köpte oss gratis drickor av den slemmiga servitören vi var tilldelade. Woho! Score.
God mat var det också.

Vi var "tillsagda" av Kristins värdmamma att gå ut och hitta folk att umgås med. Dock var det ganska dött och j-vligt kallt så vi landade på ett litet ställe där de sålde något som kallas "Bubble tea". Urk. Detta var alltså iste, typ, med några slemmiga klumpar i som då skulle vara bubblor. Teet var drickbart men jag höll på att spotta ut det igen när en bubbla kom farande.

Det var från början tänkt att vi skulle gå på inflyttningsfest men värden hade ställt in det och sagt att han skulle ut och äta med några vänner. Då var det en trevlig överraskning när Kristin fick ett sms där det stod att vi gärna fick komma förbi ändå om vi ville. Sagt och gjort så var vi hemma hos honom i Woburn efter en stund. Där var ungefär sex personer till, ett trevligt sällskap. Under kvällen spelades "Beer pong" och "Flip cup". Jag måste erkänna att jag hade ett jädra flyt. Jag och Kristin var riktigt nära att spöa killarna i Beer pong. Go Sweden! Haha.

Vid ett hade nästan alla som inte skulle stanna kvar gått hem, utom vi svenskar. Så vi blev nästan utkastade när en skulle gå och lägga sig i soffan vi satt på.

En trevlig kväll minsann :)

Vi var väl i säng vid halv tre. Duktigt duktigt.

Söndag och vi gick väl upp vid ett. Ännu duktigare.
Vi kom iväg vid tre och då bar det av till Cambridge.
Där shoppade jag och jag säger jag eftersom Kristin inte köpte mer än lite party-grejer. I am now a proud owner of two pairs of drainpipe jeans woho! (stuprör). Sen hittade jag skor och eftersom alla mina linnen går sönder köpte jag fem nya. Lyckad dag och sushi till middag yums!

Idag sätter min rematch igång. Hoppas hoppas hoppas att Susan hittar nån vettig familj åt mig. JAG VILL INTE ÅKA HEM.

Jag letar som en galning på greataupair.com men det är svårt...

Så nu har jag två veckor på mig...sen är det kört.

Hej hopp over and out...

Henne ska man nog akta sig för...

Blä vad jag är trött på det här nu. Jag letar och letar men hittar inget bra.

Sa som sagt till min counselor i lördags att jag ville byta familj men när jag frågade henne igår (torsdag) så hade hon inte satt igång nåt familjebyte än! "Vi måste prata med Audrey först". Jaha, och jag har inte kunnat göra det så jag bad henne om hjälp och kära counselor sa då att hon skulle ringa igår kväll.
   Jag åkte och shoppade med Kristin så jag var inte hemma. Jag hade förväntat mig ett mejl eller nånting när jag kom hem men icke. Tyst som i graven beskrev min inkorg ganska bra.

Idag gick jag på tå och förberedde mig på att surpuppan skulle vara uppe med tuppen för att skälla på mig, men besvikelse där med. Bara en liten Devan som sitter och spelar Svampbob på Playstation 3.
   Körde storebror till skolan, kom hem, hjälpte Devan med diverse saker och sen hörde jag hur hon ropade på mig att komma in till henne en stund. Nu är slutet nära, tänkte jag. Men det enda hon ville be mig om var att jag skulle blanda inhalatorn på ett visst sätt. Förvirrad till max.

Jag tror inte Susan ringde igår. Det kan hon inte ha gjort. Om hon gjorde det så förstår jag ingenting.

Fundersam minst sagt.

Jag har registrerat mig på en sida för au pairer som letar familjer och vise versa.
   Har hittlls lagt till sisådär en 16 familjer på min "Hot list" och tre av dem har tackat nej. De flesta ligger i staterna NY(New York) eller NJ(New Jersey). De bästa jag hittar är inte med i Au Pair in America...men det löser sig...snart så...

Nu ska jag till kirpraktorn.

Fanny om Söndagen den tjugonde januari... Blir det inte jobbigt att byta familj? Tänkte ifall du hamnar långt ifrån dina au-pair vänner??

Svar: Jo det kommer bli skitjobbigt, men att bo här och bli utskälld för vad jag än gör är inte värt det...
   Jag har gått igenom det här förut och vet vad jag ger mig in på. Nu hoppas jag bara på det bästa :)

Nu var helgen slut.

I fredags var det alltså möte här hemma. Jag satt med min counselor och fick motta ännu fler klagomål från kära surkart. Ska man tro på henne så gör jag ingenting...
   Så mötet var åt helvete...

Jobbade lördag morgon från 8-12.30. Surkart åkte tydligen in till jobbet...bara skönt att inte ha henne hemma.
   Spelade TV-spel med Devan och sen åkte vi till den italienska restaurangen Bertucci's och åt lunch. Mycket gott :) Kom hem och läste en bok och sen var det dags för mig att åka till mitt clustermöte.
  Det var planerat att vi skulle åka pulka men då var det ingen som kom så vi satt och drack varm choklad utan att behöva åka pulka. Det var alltså fem stycken med mig som kom...
   Jag pratade med min counselor och hon sa att hon förstår att jag har det svårt med Audrey för "hon är ju inte varm och gosig direkt..." Nej, just det. Hon sa också att det fanns inget som hon kunde säga som skulle kunna ändra denna kvinnas åsikter och fanns det det så skulle hon gjort det. Och ändå erbjuds detta monster att ansöka om ny au pair.
   Jag sa hur som helst att jag fått nog och inte vill bo här längre. Det är dock långhelg nu så nån rematch sätts inte igång förens på tisdag...

Det var sagt att jag skulle jobba även efter mitt möte men det kom ett sms där det stod att jag inte behövde det så då slog man en pling till Kristin.
   Jag åkte hem till henne och vi bestämde oss för att gå ut och äta. Den mexikanska restaurangen Acapulco blev vårt våldgästningsoffer och det var både gott och trevligt ;)
När vi ätit klart kände vi att det vore trevligt att gå på bio så bilen styrdes mot AMC i Burlington. Vi såg filmen Juno. Den har vi länge pratat om att se så nu blev det äntligen av. Salongen var helt fulsatt och det förstår jag för detta är nu ytterligare en i samlingen av mina favoritfilmer. Den handlar om 16-åriga Juno som blir gravid och bestämmer sig för att adoptera bort barnet. Mycket händer och denna stackars tonåring kämpar för att hålla glöden uppe.
   En riktigt bra och rolig film! Gå och se den när ni kan :)
Efter bion var vi så trötta så då åkte vi hem igen. Jag orkade inte sätta mig i bilen hem så vi bestämde att jag skulle sova hos Kristin. Vad gör man inte för att slippa spendera så mycket tid som möjligt här? :P

Idag bestämde vi oss för att åka till Natick Collection. New Englands största galleria som jag bodde ungefär 15 min från förut. Inhandlade en "Little Miss Sunshine"-tröja och lite nya underkläder. Höll på att bli ett par jeans men jag lät bli...stolt stolt :D

Vi var där mesta delen av dagen och då blir man trött. Energikrävande att shoppa ;)

När vi var på väg tillbaka åkte vi förbi en polis som stod parkerad vid en skola. Då jag har en trasig bil undrar jag alltid om de kommer stoppa mig. Jag åker förbi och en till bil bakom mig men ser i backspegeln hur polisbilen lämnar sin position. HJÄLP, var min första tanke. Men jag hade ju inte gjort något. Det var i alla fall mig han skulle stoppa.
   Jag stannar och vevar ner rutan.
Polis: Har du någon aning om när den där skadan orsakades?
Jag: Ja, den 18 december...
Polis: (ser fundersam ut) Jaha och har du några planer på att laga det?
Jag: Ja jag hade hoppats på den här veckan men det är inte jag som är ansvarig för det.
Polis: Du får se till att fixa det där för bilen är inte i kördugligt skick.
Jag: Jo jag vet jag har försökt säga det till min värdmamma men hon lyssnar inte...
Konstapeln ber om körkort och registreringbevis. När han ser att jag inte har amerikanskt körkort ber han även om internationellt körkort för att styrka mitt andra. (Poliser här brukar inte veta vad internationellt körkort är...) Han konstaterar sedan att jag är au pair.
   Han går till sin bil och är borta ett bra tag. När han sedan kommer tillbaka berättar han för mig att jag får lov att prata allvar med min värdmamma. Han säger att jag inte kommer få några böter eftersom det inte var mitt fel att bilen inte är lagad. Jag säger att det ska jag visst göra och frågar om det faktiskt är olagligt att köra runt så och han bekräftar att det är det. Woho!
  ÄNTLIGEN. Äntligen har polisen stoppat mig. Äntligen är det inte bara jag som säger att jag inte ska köra min bil. ÄNTLIGEEEEN!!! Och jädrar vilket party det är när den amerikanska saftblandaren sätter igång, haha :D Man blir halvt blind.
   Jag tackar så mycket och får åka igen.
Det var dagens upplevelse.

En middag bestående av quesedillas intogs innan det var dags för mig att åka hem till mitt.

Ingen skola imorrn alltså så vi får se hur allt blir.

ALLA SOM HAR TÄNKT SKICKA SAKER TILL MIG KAN JU VÄNTA MED DET. TILLS JAG VET VAR JAG BOR.

Ha det gott och ta hand om er!

God natt Sverige! :)

Jag är så trött att jag skulle kunna stupa. Ändå tar det tid att somna på kvällarna. Jag har gått omkring hela dagen och frusit och känt mig ynklig så jag håller säkert på att bli sådär lägligt sjuk. Mike har typ halsfluss och hemma hos Kristin har de varit sjuka så nån har förmodligen smittat mig. Var ju ett ganska bra tag sedan jag var sjuk så det är väl dags :P

I tisdags träffade jag min counselor för att prata om hur jag har det och det blev likadant som det alltid blir när jag ska klaga över hur jag har det. En mildare version av verkligheten. Eller det blir som så att jag försöker frenetiskt komma på vettiga saker som är dåliga och få fram dem på ett bra sätt och sen låter det bara som skitsnack och den jag pratar med smetar ut det så att det inte låter så dåligt trots allt. JAG HATAR DEN EGENSKAPEN HOS MIG SJÄLV. Min counselor (Susan) och Audrey hade tydligen redan innan bestämt att Susan ska komma hem till oss på fredag, men det hade Audrey inte sagt. Så nu har jag fått i läxa att skriva ner allt som jag vill säga som är dåligt och sen ta ut det viktigaste. Sen ska jag också ta fram hur mitt schema sett ut de senaste tre veckorna. Schemat är lugnt, det skriver jag alltid ner. Men det där andra har jag inte fått ner nånting. Jag vet inte vad jag ska skriva. Kan aldrig skriva när jag får det på beställning sådär, blir bara tomt i huvudet på mig. När jag dessutom är tillsagd att hålla mig till fakta och inte lägga in en massa känslor (och sånt) så blir det på nåt sätt ännu svårare...skit. Nån som kan hjälpa mig?

Hur som helst så höll Susan med mig att det inte är rättvist att jag ska städa Mikes svinstia till rum hela tiden, utan hon sa att det räcker att jag ska byta lakan, dammsuga och damma och att han sen får plocka upp sitt eget skräp. Så det ska bli intressant att se vad det blir av det. Sen ska vi fastställa hur mycket semester jag egentligen haft, då surkart tycker att hela mina 4 månader har varit en enda stor semester. Sen ska Susan försöka se till så att jag får ett schema varje vecka. Lycka till. Sen ska vi reda ut begreppet städa, eftersom jag och surkart ser lite olika på det och då ska alltså Susan berätta hur grundligt jag ska behöva anstränga mig egentligen. Och det lär inte bli nån sån rensning som jag skulle gjort förra veckan men inte fattade att det var så. Det visar sig.
Jag vet inte riktigt om jag kände att Susan stöttade mig eller inte. Men det kan bero på att jag inte fick fram beskrivningen av min situation så som jag ville. Skit skit skit skit skit.

Det visar sig på fredag. Dagen D.

Igår fyllde min käraste mormor år och jag ringde självklart och grattade :) Alltid trevligt att växla några ord med henne men hatar att jag inte kommer ifrån faktumet att tiden går och människor blir äldre. Mycket äldre. Skit.

Var också hos kiropraktorn tisdag och onsdag och ska dit igen på fredag. Det knakar mer och mer för varje gång tycker jag haha :P Igår precis innan jag skulle somna så bara högg det till ifrån ingenstans. Det värkte när jag andades och det värkte när jag rörde mig. Bläää. Men idag är det lugnt.

Idag har det inte hänt nåt spännande. Devan har alldeles för mycket läxor i förhållande till andra aktiviteter så som talpedagog och basket så vi har hamnat lite efter...men hon ska nog klara det där provet imorrn alla fall. Hade jag prov varje vecka i femman? Svar: NEJ.

Nu står middagen i ugnen. Bakpotatis och kycklingpaj. Och jag vill bara gå och lägga mig och sova. Snaaart snart. Jag vill inte att det ska bli fredag. Jag har inte kunnat skriva ner nåt. Skit skit skit.

På lördag har jag clustermöte kl 1. Vi ska åka pulka och sen dricka varm choklad hemma hos min counselor. Många skulle säkert tycka att detta lär värsta kul men jag känner mig inte så lockad att fjanta runt med en massa au pairer som jag inte är kompis med. Negativ, ja.
   Dessutom var det först så att Audrey sa att jag kan gå ut på lördag kväll och jobba på dagen. Men nu när jag sa att jag hade mitt möte blev svaret: "jaha men då får du jobba före och efter det..." Alltså, vad är det för fel på att umgås med sina barn på helgerna? Om jag dessutom ska jobba efter komma jag behöva stressa därifrån för att passa en tid. Sådär utifall att jag skulle hitta nån skoj prick att hänga med så vill man ju inte stressa därifrån. Dessutom står det i au pair-reglerna att man inte får vara schemalagd när det är clustermöte.
   Jag hatar att vara au pair :P


Om det är någon därute som läser detta, som är i USA och som har en vecka ledigt i maj, närmare bestämt den 11-17 maj så letar jag reskompanjoner till en vecka på västkusten. Min kära Kristin är i Sverige då och samma resa som går veckan efter gör att jag måste ta ett hemresedatum som gör att jag kommer hem på min stackars systers studentdag...inte snällt att ta den uppmärksamheten från henne. Så jag vill gärna åka den här veckan 11e-17e maj. Någon? Vore väldigt bra om det fanns nån som vill leka med mig då :P Hör av er :)

Nu hade jag inget mer att säga för tillfället.

God afton Sverige! :)

Vad hände? Du var ju bara en liten bebis nyss! Det har gått alldeles för fort och nu har du blivit hela 13 år!

Hurra för Arvid!

Ja må han leva,
ja må han leva,
Ja må han leva uti hundrade ååår!
Javisst, ska han leva,
javisst, ska han leva,
Javisst, ska han leva uti hundrade åååååår!

Grattis!

Då var denna dag över och den gick väl förbi rätt så smärtfritt.

Har jobbat hela dagen, som sagt, då skolan var stängd pga den j-vla snön.
Har haft en lugn dag med Devan. Vi var ute i snön och jag försökte få henne att hjälpa mig med en snögubbe men hon var mer inne på en igloo och det var inte riktigt den ambitionsnivån jag var inställd på. Dessutom var det minusgrader så det var pudersnö och då gick det varken att göra gubbe eller hus utan det blev en snöängel och ett kort snöbollskrig (förbanna språk att få mig till särskrivningar!). När vi hade krigat klart gick vi in för en kopp varm choklad och lite kakor framför brasan. Jag blev mer än väl inbäddad av Devan i soffan med inte mindre än tre filtar! Mysigt värre :)

Det var trots allt ganska skönt att det var inställd skola idag eftersom det innebar att jag kunde börja kl 9 istället för 6.30. När jag var påväg att slänga av mig täcket efter klockan ringt så kom det lägligt ett sms: "Stay in bed you don't have to start until 8". Ooh, trevligt trevligt. Så täcket åkte på igen och tio i åtta drog jag mig upp. Då knackar det på dörren och Audrey säger att jag kan dröja till 9 för alla sover fortfarande. Aaah, tillbaks till sängen.
Så en lugn morgon har man haft i alla fall.

Ingen kille kom och tittade på min stackars bil. Han ringde nu på kvällen och bad om ursäkt att han inte hade kunnat ta sig hit. Ingen fara med det. Vädret var ju inte det bästa.

Jag har då alltså jobbat 9-5 idag och även om jag är väääldigt trött nu så gick dagen förbi rätt så smidigt. Jag var även duktig och gav Devan ett bad (hennes hår är sådär pubertetsfettigt, riktigt mysigt).
Audrey har varit på ett någorlunda humör efter hon kommit hem så det har inte varit så stelt. Dock känns det ju rätt så konstigt att få ett sånt mejl jag fick i fredags kväll och sen beter hon sig som att inget hänt...

Nåväl. Helgen.

Lördag var jag schemalagd tio timmar från 13-23. Fick i alla fall sova länge även om jag nu inte kunde. Vaknade tidigt och var hungrig och hade så ont i ryggen att jag höll på att smälla av. Dessutom hade de förbaskade öronpropparna ramlat ut och se då vaknar jag med en gång.
Lyckades somna om och gick upp vid halv elva. Hade ont i ryggen fortfarande. Värkte vad jag än gjorde. Kunde inte ens andas försiktigt utan att det gjorde ont. Blä.
Hörde Audrey gå hemifrån nån gång strax efter tolv och då (enligt au pair-reglerna) börjar jag jobba. Jag lämnade hur som helst inte mitt rum förens jag var schemalagd. Stackars Devan hade då inte fått lunch än så det fixade jag snabbt.
Sen bar det av till biblioteket och där var vi i lite drygt två timmar tror jag. Läste böcker och spelade på datorn och hade det allmänt trevligt.
När vi kom hem ville Dev ta på sig pyjamas men se det fick hon inte för mamma. Mamma skulle sova och då var det utrymning av övervåningen som gällde. (Och sitt inte bara och spela TV-spel så HON kan sitta vid datorn!!!!) Jaha, hon behövde sova. Snacka om bebis.
Efter ca en halvtimme kom surkart ut från sitt rum och då var skrikandet ett minne blott. Skumt.
Jag och Devan spelade massa spel: Fia, Shrek: Operation, Svampbob Monopol och annat skoj. Vid läggdags gick vi igenom alla hennes böcker (hon har sisådär en miljard) och hon bestämde vilka hon ville slänga ut. Så nu är det så snyggt så i hennes bokhylla.
Senare på kvällen kom Kristin hit och höll mig sällskap. Vi gjorde inte så mycket utan pratade mest, men det tycker jag också är trevligt :)

Surkart kom hem nån gång efter halv tolv och om man stenhårt skulle gå efter regelboken hade jag då alltså jobbat i lite mer än 11,5 timmar...alltså nästan två timmar utöver vad lagen tillåter.

Söndag hade Kristin fått i uppgift av sin söta värdmamma att ta med mig på något roligt. Så vi gav oss ut på expedition IKEA :P Dock köper man mindre och mindre grejer där för varje gång. Jag köpte en liten väggklocka, en matchande musmatta och en dunkudde. Allt det för drygt 20 dollar. Rätt så nöjd att jag fick en dunkudde för endast fem dollar! Den är mäkta bekväm :P
Kötbullar och mos måste man ju ha också. De har faktiskt riktigt goda kötbullar där.
När vi sitter där och äter och babblar på vårt modesmål kommer såklart efter en stund frågan från bordsgrannarna: "Var kommer ni ifrån?" Ett svalt intresse visades (kanske för att de inte riktigt vet var Sverige ligger) med mest artighetsfrågor. Det roliga som hände var dock när en man kom fram till oss när vi ätit klart och frågade var vi var ifrån. När vi sa Sverige frågade han om vi visste hur han kunde gissa det och han förklarade sen att det var för att vi åt med gaffeln i vänster hand. Så gör man ju inte här i staterna. Han hade alltså suttit och tittat på oss när vi ätit och sen på så vis kommit fram till att vi inte var från USA. Kändes lite underligt att ha blivit studerad när man ätit måste jag säga.
I Swedish Food market hade jag tänkt inhandla Kaviar som vanligt men de j-vlarna hade bara Kalles med dill. Urk. Det ville jag inte ha så en påse med kanelgifflar blev det istället. Det var det IKEA-besöket.
När vi åkte till IKEA såg vi att Jordan's Furniture, som låg precis brevid, hade Polarexpressen. Det var den jag ville åka med Devan när jag tog henne till ett annat sånt varuhus, men de har bara det i butiken brevid IKEA.
Vi bestämde oss för att se vad detta var och det kostade bara 6 dollar så plånboken led inte direkt.
Polarexpressen är alltså en åktur i 4-D som de gjort utav ett 20 minuters utdrag ur filmen med samma namn. Man sitter i såna där stolar som finns i virituella berg-och-dalbanor och man hade obekväma 3-D glasögon på sig. Vi fick följa med på resan till Nordpolen och sen på vägen tillbaka. Det hela var komplett med konstgjord snö, grandoft och tomtens piska i ryggen. Det var riktigt häftigt och något jag rekommenderar till alla som har chansen att prova på det!

Så såg alltså min helg ut. Helt ok. Trots tio timmar på schemat en lördag.

Imorgon kommer killen och tittar på min bil sa han. Och sen har jag kiropraktorn. Och sen ska jag träffa min counselor på kvällen. Får se om det blir nåt vettigt av det mötet.
Jag är bara förvirrad just nu. Blir alldeles snurrig när den här så kallade chefen jag har skriker på en i ena sekunden och i nästa är hon helt normal och "trevlig" (som idag). Jag vet ärligt talat inte. Jag vet bara att om hon tänkt fortsätta ställa massa orimliga krav på mig så kommer jag inte vara kvar här.

Det var allt för mig. Hoppas ni inte blev allt för plågade av mitt långa inlägg.

God natt Sverige! :)

Skolan är inställd idag. Skit skit skit. VARFÖR KAN DE INTE HA VINTERDÄCK?! Det är ju vansinne att man ska ställa in skolan så fort det snöar!

Så ingen kiropraktor och inget möte med min counselor....

Men det kommer en kille som ska titta på min bil idag så det är ju bra...

Idag har det regnat. Och regnat och regnat och regnat och regnat och regnat och regnat. Sen har det regnat också. Och sen regnade det lite till.

Kort och gott har det alltså regnat HELA dagen.

Jag sitter här och väntar på att Kristin ska ringa och under tiden hittade jag den här:


Han är lite cool :D

Seg dag idag.

Skjutsade inte Mike till skolan för han och Audrey skulle ha möte med hans lärare. Han har tydligen skolkat en massa och kommer få underkänt i en massa klasser så då fick han sitta med ett gäng lärare och sin mamma och bli utskälld. Kan inte varit nåt kul...

Devan hade ett litet vredesutbrott i morse. Eller ett ganska stort för att vara ärlig och för att göra det hela värre, handlade det om inget mindre än: tandkräm.
   Det var så här. Audrey har sagt till Devan att hennes tänder håller på att bli gula och den ny tandkräm för barn med sånt där whitening-medel i hade inhandlats. Imorse när Devan skulle borsta tänderna hittade vi inte den nya tandkrämen. Jag sa att hon får helt enkelt använda den gamla. "Neeeeeej, jag har gula tänder!" gnäller tolvåringen. "Men jag vet inte var den nya är...du får ta den här." försöker jag. "Neeeeeej!!!! Jag ska ha ny tandkräm! Ny tandkrääääääm!" börjar hon och nu gråter hon nästan. Hon tar den gamla tuben och slänger den i papperskorgen demonstrativt. "Nej, så gör man inte. Du kan inte slänga den. Den kostar pengar" får jag ur  mig och tar upp tandkrämen igen. Devan drar då tag i både mig och tandkräm och ska tvinga ner den i soporna igen. Vid det här laget är det inte Devan jag ska resonera med längre, utan nån annan, helt galen unge med monsterstyrka. Brottningsmatchen slutar med att halva tandkrämstuben tryckts ut i våra händer och efter en stund släpper hon. "Titta vad du gjort! Det här har en bebis gjort, du!" säger jag medans jag tvättar av mig.
   "Jag ska ringa Mamma!" säger hon uppkäftigt och smäller igen badrumsdörren allt vad hon har. Jag trodde den skulle ramla av faktiskt.
   Jag går ner efter henne och ser att hon slår ett nummer på telefonen. "Du kan inte ringa mamma, hon är på möte med Mike. Hon kan inte svara." "Jag ska ringa mamma! Ny tandkräääääääm!" skriker hon och slår mig med telefonen och gråter hysteriskt. Jag tar telefonen ifrån henne och då går hon istället till den fasta telefonen i vardagsrummet. Jag lägger på luren och säger samma sak igen, mamma kan inte svara just nu. Hon blir bara argare och argare, gråter så att hon hulkar och skriker efter sin tandkräm. Slänger sig på golvet och ska vrida telefonen ur handen på mig. Aaaaaaj! Hon är alltså så stark att när hon vred så gjorde det ont i armen på mig. Hon skriker och gråter och slåss och ålar sig som en riktig tvååring. Till slut stormar Nicole ut från sitt rum: "DU MÅSTE SKÄMTA! VAD ÄR DET FÖR FEL?! VAD GRÅTER DU OM?!" "Jag ska ha ny tandkräääääääääm!!! Waaaaaaahhh!!!"
   "DU GRÅTER FÖR TANDKRÄM?! GRÅTER DU FÖR TANDKRÄM?! SLUTA GENAST, DU ÄR DEN STÖRSTA BEBISEN! SLÄPP TELEFONEN. NU!" Hon fortsätter gråta och skrika om sin jäkla tandkräm men Nicole lyckas få telefonen ur hennes grepp. Nicole förklarar att Devan väckt henne och att hon är arg och att hon kommer berätta för mamma när hon kommer hem. Devan slutar sitt hysteriska gråtande men fortsätter snyfta ljudligt. Jag går därifrån en kort stund och ser sedan på klockan att vi måste gå. "Devan du måste gå till skolan nu. Kom så sätter vi på dig jackan." "Aaaaj, min arm. Nicole gjorde....aaaj" "Det är ingen fara med dig...du klarar dig" säger jag och drar försiktigt ner tröjärmen. Efter ytterligare en liten stund lyckas jag få henne att komma och ta på sig jackan, fortfarande ljudligt snyftande men nu mycket lugnare, dock fortfarande tjat om tandkräm.

Ojoj, säger jag bara. Jäääädrar vad arg hon var. Hon var HELT galen! Och stark som en jäkla oxe!
   När hon kom från skolan idag sa hon glatt att hon hade en lapp till mig. Där stod det ungefär: "Kära Pernilla, hur mår du idag? Min kompis allison jag ska till pappa imorgon. Puss och stora kramar önskar Devan XOXOXO" sen var det ett litet P.S. till Nicole: "Förlåt Nicole att du är arg på mig. Jag väckte dig. Puss stor kram önskar Devan XO" och så var det med den saken. Det är såhär det funkar. Hon är helt tokig en stund och sen får man en ursäkt och förmodligen en kram :) men det är förjävligt jobbigt när hon är sådär...finns inget som kan stoppa henne...

Jag skulle göra bakpotatis idag. Kl 4.30 skulle de vara i ugnen. Jag stoppade in dem 4.41.
   När surkart kommer hem börjar hon med fisken. Sen tar hon ut potatisen och den är inte riktigt klar. Då börjas det.
A: Stoppade du verkligen in potatisen 4.30?
P: Nja, vid 4.40...
A: Jaha, men när jag säger att den ska vara inne 4.30 måste ugnen vara klar då och potatisen ska in då för nu är den inte klar och den är inte krispig utan den är bara äcklig.
P: (jaha)......

Vad synd då...


Imorgon blir det kiropraktorn igen. Har varit stel idag och fått några "hugg" som jag sa till honom att jag haft men kunde inte säga sist jag haft det. Ont i huvudet fick jag nu på kvällen också....det är skit. Jag blir så ynklig av minsta huvudvärk, klarar verkligen inte av det utan blir helt nere. Blääää....

Ska träffa min counselor antingen imorrn eller på måndag...hoppades på imorrn...

Sen ska nån från det andra försäkringsbolaget komma och titta på min bil innan den kan lagas så det tar ett tag till...men det var iofs bra för då kunde jag gå till kiropraktorn imorrn :)

Nu tänkte jag webcasta ett avsnitt av Desperata Husfruar...och sen missade jag ju Grey's Anatomy förra veckan också...I'm like, busy :D

Signing off!

Idag är det stelt. I både hus och rygg.

Audrey har väl inte direkt pratat med mig. Har inte sett mycket av henne idag heller.
   Kom precis hem med Devan från den himla Learning for Life-mötet som vi slutade gå på för ett tag sedan. Jag är helt slut. Trööööööööött.

Mejlade ju som sagt min counselor igår och fick inget svar på hela dagen så jag ringde. Inget svar så jag fick prata med en jäkla telefonsvarare...(hatar dem)...
   Sen var det där ett mejl i min inbox när jag nu satte på datorn. Hon hade inte varit hemma på hela dagen och ville ses, så jag ska nog träffa henne på måndag. Kommer vara låst (förhoppningsvis) på fredag, för det låter som att min bil ska till verkstaden. Hoppas hoppas hoppas.

Hur som helst var jag min andra gång till kiropraktorn idag. Igår var jag där och liksom "skrev in mig", scannade ryggen och mätte och höll på. Idag var det bara att lägga sig på en automatisk massagebänk i tio minuter, sen knakade han i nacke och rygg (läskigt) och sen la man is på och sen fick jag gå hem. Man blir alldeles mosig efteråt men det känns skönt att det görs nåt åt min stelhet så det blir nån ordning på torpet.

Nu hade jag inget mer att säga...

God natt Sverige!

Det var vad mamma frågade och ja det har jag.

Det var väldigt svårt att säga hejdå till Daniel. Jag grät och grät och grät. Men sen hatar jag att säga hej då också.

Det bidde inget NYC i lördags utan vi åkte in till Cambridgeside Galleria och shoppade lite. Daniel en iPod touch och jag lite kläder och en liten högtalare som man kopplar iPoden till. Sen skulle vi gå till Museum of Science för att se om CSI: The Experience var nåt häftigt men då var det stängt sen den första januari så det var bara att gå tillbaka till gallerian. Det var då som vi bestämde oss för att gå in på Apple Store för att titta lite på iPods.
När vi varit där inne en stund börjar det tjuta och blinka för kung och fosterland. En kille som jobbade där sa bara lugnt och sansat: "Äh det händer hela tiden...ingen att bry sig om..." och vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta, för det tjöt alltså så att jag trodde öronen skulle falla av. Det tjöt och tjöt och tjöt och tjöt och tjöt.....och blinkade därtill. Jag fick för mig att larmet bara var inne i butiken och sa att jag skulle gå ut för att jag höll på att bli galen men när jag kom utanför i gallerian tjöt det tio gånger värre där! Så det var bara att springa in till Daniel igen.
Efter ett tag slutade det tjuta, men det blinkade fortfarande. Daniel bestämde sig för sin iPod och sen gick vi vidare till spelbutiken för att kolla lite där. Då började det förbanna tjutet IGEN och larmet var denna gång ca 2 decimeter ovanför mitt huvud. AAAAAAAAAJJJJJJ!!!!!

Då åkte vi hem.

Söndag åkte vi hem till Kristin. Vi hälsade på hennes värdföräldrar och blyge Harry och sen satte vi oss alla tre i Kristins vrålåk :P Åkte till parkeringshuset under Boston Common (ty Kristin har lärt sig att köra inne i Boston. Cred). Sen strosade vi runt där. Vi gick på Boylston St, åkte upp i Prudential Centre och en snabb sväng i Downtown Crossing. Mycket trevligt :)
Vi kom på att bowling är ju alltid trevligt och Daniel hade inte fått prova på den typiska New England-bowlingen ännu så det bar av till Woburn Bowladrome och där förlorade jag :P Efter bowling intogs såklart blue raspberry slush, mums! Alltid lika hett med blå tänder ;)
Sen var det tyvärr dags att åka hem.

Måndag och Daniels sista dag :(
Vi gjorde inte mycket, mest packa det sista. Jag hade massa uppgifter på schemat dessutom. Såsom att organisera det j-vla kylskåpet...det gjorde jag inte i och för sig. Inte så ordentligt som det var tänkt i allafall :P

Kl halv sex var det dags att åka och min mastodontväska från Target som var proppad till bredden knövlades in i bilens bagageutrymme. Vi startade och började köra när jag plötsligt anar rök från det vänstra lamphuset. Jävlar det ryker! (Tur att vi inte hunnit längre än ut från garageuppfarten. Vi kör tillbaka till ljuset och ser vad som är fel och upptäcker att den ena lampan därinne (den för helljuset) börjat fungera igen och ligger mot plasten därinne och därmed också smälter plasten och alla vet ju hur smaskigt det luktar. Peckola rättare sagt. Lösningen blev att stänga av helljuset som jag tidigare använt för att överhuvudtaget se i mörker. Tänkte att den skulle kyla ner sig i fartvinden och sätter på helljuset igen, men icke, peckoladoften återvänder och inget helljus så löser det sig.
Väl framme vid flygplatsen när vi äntligen fått parkeringsplats (efter att ha åkt genom 6 fulla våningar) ska vi ju öppna bagageluckan för att få ut väskorna.
Jag drar i spaken och Daniel ska öppna men av någon okänd anledning går det inte. Luckan sitter fast. Jag drar i spaken igen men denna gången inget "klick". Faaaan. Skitbil, som de sa i Jönssonligan.
   Hur skulle vi nu göra? Jo men du vet det var enkelt. Bara att klättra in i baksätet och fälla ryggstöden och dra ut väskorna den vägen.
   Jaha då kan man inte lägga in grejer i bakluckan nu heller. Det var ju underbart.
En trevlig middag och lite (mycket) tårar senare satt jag i bilen på väg hem.

Tisdag och dags att jobba igen. Devan var skitgrinig i morse. Hon hade bett Audrey be mig att jag inte skulle väcka henne förens kl 7 på morgonen. Så då gjorde jag inte det heller.
   Kl 7 knackar jag på dörren och tänder hennes sänglampa och svaret som kommer är ett utdraget plågat gnäll och "jag sa ju att du inte skulle väcka mig...". Åh hurra den morgonen började ju bra.
  Frukosten var smärtfri.
Jag skjutsar Mike och när jag kommer tillbaka väljer vi ut kläder. Kl är nu kvart i åtta och vi ska vara ute och vänta på bussen kl åtta. Hon segar sig och jag blir mer och mer stressad. Går iväg för att ta bort lakanen i Mikes säng. Kommer tillbaka och hon sitter på golvet, i pyjamas, med musiken på teven. Jag säger att vi måste skynda oss men hon totalignonerar mig. Det är så uppenbart att hon hör vad jag säger men skiter i det.
   Efter flera försök att stänga av teven för henne och hon skrikit på mig ger hon upp och klär på sig.
Sen går vi ner och hon sätter sig framför teven och sätter på sitt playstation. Åååååh suck!
   Tjafs, tjafs "Devan ta på dig jackan!" tjafs, tjafs...till slut stänger hon av teven och tar på sig jackan, men ska inte gå än...tre minuter över åtta. Jag har nu tappat tålamodet och tar tag i henne för att visa att så här kan hon inte hålla på. Hon skriker åt mig att släppa henne, blänger på mig och går surt ner för trappan. Hurra.
   Jag tar med mig henne nya basketboll ut då det var varmt och ingen snö på uppfarten. Jag har bollen och hennes ryggsäck i händerna och helt plötsligt bara rycker hon bollen ur famnen på mig. Åh nej, tänker jag, åh nej så gör man INTE. Säger nej och ska ta tillbaka bollen. Vad gör hon då? Jo, hon slänger sig ner på marken, skriker och gråter att hon ville ju bara spela basket! Jag tar bollen och säger att hon får be snällt. Snyft, snyft, "jag vill...snyft...spela...snyft...basket!" "Det får du jättegärna göra men säg snälla också" "Snyft...snälla...snyft" Då kan man få bollen. Onödig fajt? Ja kanske, men detta barn vet att hon kan gråta för att man ska tycka synd om henne och hon testar mig hela tiden genom att strunta i mig, så det kändes inte så onödigt ändå.
   Speciellt inte eftersom när vi satt i bilen på väg till talpedagogen idag så sa hon: "Förlåt för basketen..."
"Vet du vad Devan? Jag säger också förlåt, men vi måste lyssna på varandra" "Hm, ja okej!"
    Seger.

Hon var dessutom jätteduktig hos talpedagogen. Fast vi inte övat.

Vi kom hem och gjorde läxorna. Duktig där mer. Det går jättebra för henne i skolan just nu.

Sen kom surkart hem. Skriker på sin dotter, skriker på sin son och snäser åt resten.

Sen ringde mamma. Jag lagar mat samtidigt. Surkart kommer ner och frågar hur det är med min mamma. Jag sa att det var bra och att hon hälsar och att hon bokat resa (sa dock inte till när). Då bröt helvetet lös. Jag är inget stöd, jag har för mycket ledigt, mitt sociala liv tar död på hennes, hon har inga helger för att jag har besök hela tiden, hon har besök och jag är inte där, hon får inte allt gjort som behövs i huset, allt handlar om att vara flexibel för att JAG ska få ledigt och jag ger INGET tillbaka, hon betalar alldeles för mycket pengar till nån förening och får inte alls den hjälp hon behöver, detta problem har hon inte haft med nån annan au pair och det måste bli ändring nu!

VAD SKA JAG GÖRA?! Jobbar jag inte till min gräns redan? Gör jag inte redan mer än jag borde? HUR KAN HON SÄGA ATT ALLT HANDLAR OM MIG?!?!?!

Nu ska jag skicka mejl till min counselor för detta var mitt livs mest orättvisa påhopp. Utan tvekan.

Tack och hej.

Det är segt här just nu. Dagarna släpar sig fram...
   Igår kväll när jag inte kunde sova kände jag mig redo att åka hem. Jag var bara less...less på att vara au pair. Det är det som är skit med detta. Levde man som man gör på fritiden funkar det fint, men fan alltså jobbet...eller det är ju iofs inte jobbet så mycket heller för mig utan chefen...

Nu har jag fått numret till advokaten så jag kan ringa honom själv. Sen fick jag brev från försäkringsbolaget till killen som körde på mig. Sen måste jag skicka in papprena till sjukhuset...
  
   Jag skulle åka till verkstaden idag för att byta olja och luftfilter. (För hon har inte sett att det fyllts på olja sen jag börjat köra och det är ju liksom som bensin, man kan inte bara låta bli att fylla på olja...) Killen där sa att de sakerna ingår ju i min service och jag var över servicen så jag ringde kära Audrey för att fråga men fick en mindre utskällning för att ens tänka nåt så dumt. Nähepp. Lämnade in mina bilnycklar och gick och strosade på shoppingplazat mittemot. Inne på apoteket kommer det ett sms: "Hej. Din pojkvän borde inte vara i huset när inte jag är hemma och var snäll och se till så att barnens rum är städade. Tack. Audrey." Jahaaaa, men vad bra att du sa det eftersom det redan var gjort. Svar: "Ok sure". Vad ska man säga?
   Kommer tillbaka till verkstaden och får till besked att de inte fått upp huven. Den har fastnat i kraschen. Hurra vilka bra nyheter. NOOOOT (á la Borat). Så skit i det.

Tillbaka till hotellet. Tråka där en stund och sen lämna Daniel där för att hämta Mike. Berättar för Mike de fina nyheterna om att besökaren inte är välkommen i huset. Hans reaktion: "What are you five?!" Exakt min tanke.
   Har inte städat Mikes rum men bytt lakan åt de båda. Rafsar ihop lite skräp i Devans rum och sen kommer bussen. Vi gör läxor och sen ger hon upp och går upp på sitt rum för att vika tvätt. Sen kommer kära Audrey. "Du behöver inte vara kvar, du kan äta med Honom om du vill..." Vad fint att du har döpt honom, verkligen gulligt av dig...

Jag åkte för här kände jag inte för att vara. Daniel och jag gick ut och åt på Longhorn, trevligt ställe med god mat :)
   Tillbaka till hotellet och sen dags att åka hem...it's a drag this life thing...

Nu sitter jag här. Lite glad för att jag fått fyra paket saffran av snälla mamma. Trött. Fundersam över vad jag ska skicka med Daniel hem. Fundersam över om jag ska beställa bijetter till NYC till lördag eller skita i det. Vi får se vi får se...

Nu är det dags att sova snart...

God natt Sverige...

Idag har det snöat. Igen.

Jag och Daniel har varit ute och kört en massa. Till Best Buy och han köpte en dator. Till Target så han kunde köpa en liten väska till datorn. Till Cambridge för att äta sushi igen och sen tillbaka till hotellet.
Och nu är jag hemma igen. Imorgon börjar skolan för barnen så det är ju bra. Inte så kul att gå upp kl 6.30 dock...

Nyårsafton var seg.
Vi åkte in till Boston. Vandrade runt i Boston Common och sen blev vi hungriga men vi hittade inget bra ställe så vi landade på ett packat Burger King (blä) och sen kl 7 var det fyrverkerier. Det var svinkallt och jag hade inga strumpbyxor som extra värme så mina ben var isbitar. Efter detta åkte vi hem igen....och jag var i säng före tolv. Vi slöade framför teven...
Jag var heeelt utmattad och frös som få så jag trodde nästan att jag skulle bli sjuk. Orkade ingenting och kände mig alldeles ynklig, men det ordnade till sig efter lite sömn.

Skumt att säga det men det ska bli skönt att få sova i min säng inatt. Hotellsängen duger väl, det är nog kuddarna som gör mig stel som en planka.


Ja, Caroline jag tyckte om armbandet med änglar på. Det var mycket fint :) Jag fick bara så mycket saker att jag inte kom ihåg att räkna upp allt. Mitt misstag.


Nu är man trött.

God Natt :)