Pernilla

Som sagt.

Fortfarande förkyld men är nog mer på bättringsvägen nu. I och för sig låg jag i över en timme och försökte somna igår, men jag hostade så förskräckligt så det gick inte.

Det blev ett trevligt avslut på arbetsveckan med italiensk hämtmat och först filmen Natt på muséet med alla barn och vuxna. Efter läggdags sattes vuxenfilmen Blood Diamonds på. Det var en sån fruktansvärd film. Fruktansvärd i det avseendet att det var hemska saker som hände i filmen. Den handlade om inbördeskriget i Sierra Leone med barnsoldater och hela köret. Otroligt stark filmupplevelse och ett tag mådde jag lite illa. Den var i nivå med Passion of the christ skulle jag våga påstå.

Jag fick mig dessutom ett litet prat med min kära värdmamma och fick förklarat för mig hur mycket hon uppskattar att jag är här och hur jag gör hennes liv så mycket enklare. Därför, mamma, är det inga problem om det skulle vara så att jag vill ha några dagar ledigt när du är här. Hon sa att hon ville inget hellre än att återgälda "tjänsten" jag gör henne och ge mig "some real quality time" med min mamma.
   Hon berättade dessutom att hon aldrig tidigare sett Zoe knyta sig an till någon så som hon gjort med mig. Då blev jag alldeles varm, för jag känner verkligen att jag lyckats med min relation till detta blonda lilla charmtroll.
Jag behövde lite beröm tror jag för helt plötsligt kände jag mig inte lika irriterad över att jag haft läggning hela veckan.

Snart kommer Kristin! Weeeeeiiiiii!!! Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på än men lite shopping och ett besök på Dunkin blir det i alla fall :D
    Sen har hon med sig en väldigt efterlängtad pryl till mig. Tra la la, 'cause we are living in a material world and I am a material girl...

Kanske man skulle ta tag i sig själv och äta frukost eller nåt annat vettigt. Som att dammsuga.

Trevlig helg!

Trodde jag skulle bli tokig igår när min värdmamma sa att hon skulle åka och träna igen. Kändes skitjobbigt. Min värdpappa brukar komma hem på natten mellan onsdag och torsdag men inte den här veckan.
    Jag verkligen bävade för kvällen och bara kände hur jag sa "No!" "Stop!" och "Don't!" HELA tiden. Stackars barn.

Men sen blev det inte så farligt som jag trodde. Såg att vi hade popcorn i skafferiet så då var filmkväll ett givet val. Pizza till middag och sen filmmys i soffan fram till läggdags var helt perfekt :) och nu har jag äntligen fått se Förtrollad. Gud en sån söt film! Med ögongodiset Patrick Dempsey var det hela fullbordat hehe ;)

I morse fick Ian skjuts till skolan av sin far. Även Zoe hade denna lyx. KUNDE INTE JAG FÅTT SOVA DÅ?! Jag bara stod där som ett fån och det enda vettiga jag åstadkom var att packa Zoes lunchlåda. Jag säger då det...
    Som om det inte vore störande nog. Zoe var distraherad av nån liten docka hon hade vid bordet så hennes flingor blev alldeles geggiga. (Det var Special K, med yoghurttäckta startflingor). Sen när hon ska till att börja äta har pappa precis kommit tillbaka och ser vad hon har i skålen. "Men Zoe vad är det du äter?! Det ser ju ut som gammalt tuggummi!"
     Ursäkta?! Säger man så till en fyraåring som redan petar i maten?! Neeej, jag skulle inte tro det!
Gah! (Irriterande!)

Kiropraktorbesök precis avklarat. Helt fantastiskt att känna hur spänningarna bara släpper!
   Nu ska jag inte göra ett dugg fram tills jag börjar igen. Förkylningen sitter i än och vaknade kvart över sex idag istället för halv fem. Mycket bättre. (Eller inte).

Snöar gör det också.

Ha en trevlig helg! Jag ska leka med Kristin :D

Hon hostar och nyser och har sig. Men har ju inte ont i halsen längre så man kanske inte ska klaga?

Man jobbar för fullt. Läggning varje kväll. Okej visst, hon vill träna. Men kan jag inte få slippa nån kväll? Det hjälper inte så mycket att hon kommer hem och lagar middag och okej att barnen är lätta och för det mesta gör som man säger. Men ändå! Det är uttröttande att vara sjuk. Jag kan inte höja rösten för jag låter som en kraxig kråka. Orkar inte leka nåt roligt.
    Låg i sängen från halv tolv till kvart i tre igår. Helt slut. Blääääää jag vill bli frisk nu.

Kiropraktorn knakar och har sig. Han trycker mig på huvudet och i tinningarna och trummar mig på ryggen. Man kan ju hoppas att det hjälper.

Annars går allt framåt och nu är det bara 56 dagar kvar. Weeeii!

Ian var väldigt söt häromkvällen. Vi stod i skafferiet och letade något att äta till efterrätt och helt plösligt slänger han armarna om mig. Jag tog snabbt reda på ögonblicket och kramades tillbaka. Sen backar han och säger: "Hmm, det där var underligt, jag bara kramade dig utan anledning!" Gullunge, tänkte jag då.

*Snörvel snörvel*

Weeeeeiiiii på lördag kommer Kristin, weeeeeeeeeiiii!!! Hoppas snön smält lite mer tills dess så hon åtminstone kommer upp för uppfarten aka isrinken.

Grrr, jäkla rörmokare. Han skulle komma kl 9 och nu är den strax tio. Ingen rörmokare...

Grrr...

Det knakade på bra idag och jäklar vad skönt det var! Helt underbart! Doktorn var mycket stolt.

Sen var han så söt och ringde på kvällen för att kolla hur jag mådde. Jag blev riktigt rörd.

Dagsljuset har börjat hjälpa mig att bli piggare och imorse gick jag upp innan klockan skulle ringa. Var väldigt trevligt att slippa ha den skrikandes på en.
    Ian var dock lika sömnig som vanligt så han hann inte med frukost hemma utan fick köpa i skolan. Stackarn.

Julie hade sin träning ikväll så jag fick som vanligt stå för läggdags. Trötta barn är tjafsiga barn. I alla fall en liten stund.
    Lät Ian vara vaken en stund längre för att jag skulle ha lite egentid med honom. Har känt att jag inte riktigt har den relation till honom som jag skulle vilja, så några underbara skratt från hans sida och ett ännu bättre leende efter lite larvande och struntprat så kände jag att jag kunde säga god natt. Han såg nöjd ut :)

Så nu sitter jag här, nöjd med dagen.

Ska till kiropraktorn imorrn igen men inte förens på eftermiddagen. (Så mamma ring vid typ halv tio min tid om du kan).

Nu ska jag sova. God natt.

Det fick jag veta häromdagen. Little Blondie aka Zoe ville tydligen inte vara cool, men en ceriserosa pyjamas med leopardmönster kunde inte vara annat än cool enligt mig. Men men, den kanske är söt också vad vet jag...

Idag är det dags för födelsedagsfirande igen och den här gången är det inte mindre än två stycken som fyller år. Min egen käre far och min kära lilla(stora)syster. Tillsammans blir ni 63 era gamlingar!

Jag hoppas att all Jansson och Lisbets smakar i min frånvaro :)


Två födelsedagsbarn kräver extra gott! Samma gamla tårta (som jag inte har gjort) och sen världens största banana split, gjord på Jelly Beans. Låt det väl smaka!

Nu ska den här stackaren äntligen få åka till kiropraktorn och bli justerad. Alldeles för lång tid sen sist.

Ja må de leva!

Fasiken alla människor fyller år i mars!

Idag är det kära kusin Suzannes tur :)

Ja må hon leva,
ja må hon leva,
ja må hon leva uti hundrade åååår!
Javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade ååååår!

Grattis!

Idag har jag stekt pannkaka.

Det blev jäkligt gott men jäkligt irriterande var att de gick sönder hela tiden. Jag skyller på stekpannan.

Men tacka vet jag mormors pannkaka. Mmmmm...

Mamma, vad hände med bloggandet?

...så låter det såhär inne i barnens badrum: "Daddy, my eyelashes hurt!".

Det är inte lätt att vara liten.

Har haft världens bästa eftermiddag med Ian innan jag skulle hämta lillasyster. Han har som bekant haft halvdagar halva veckan.
Efter att han häromdagen frågat mig varför jag aldrig följer med ut och leker, så fick jag lite dåligt samvete för så får han ju inte känna. Därför sa jag till honom att dra på sig grejerna så går vi ut.
Pulkaåkning för hela slanten! Lite intimkontakt med träden tyckte mitt ben var roligt. Eller så var det någon högre makt som bestämde sig för att nu jävlar ska hon få veta att hon lever! En finfin lårkaka påminner mig nu om den roligaste eftermiddagen jag haft på länge :D

Detta konstverk har min familj (inklusive marsvinen) fått av Zoe idag:

Fram OCH baksida, det ni! Känn er hedrade.

Förresten syster, så har jag hittat din själsfrände i att komma ihåg sångtitlar (du minns hur du var som liten?).
Zoe sa i bilen igår: "Play that Head under water-song!" och menade då Lovesong. Texten börjar: "Head under water and you tell me, to breath easy for a while..."
Det tyckte jag var lite roligt i alla fall.

Jag håller på att bli sjuk igen. Min hals är tjock och öronen känns helt jobbiga. Är helt slö och var nyss yrslig, satt liksom och vinglade på stolen.

God natt!

Jag har en DVD-film med buktalarkomikern Jeff Dunham. I sin show har han en docka han kallar för "Achmed the dead terrorist". Ian frågar mig om jag visste hur man uttalade det namnet innan jag sett DVDn.

Pernilla: Ja för jag hade en pojke i min skola som hette så.
Ian: WOW! Det är ett vääääldigt ovanligt namn!
Pernilla: Inte så jätte faktiskt. Visste du att Mohammed är världens vanligaste namn?
Ian: Nähe det är inte sant.
Pernilla: Jo jag lovar det är världens vanligaste namn.
Ian: Men inte i Amerika!
Pernilla: Näe, men jag pratar inte om Amerika. Jag pratar om hela världen och världen är stor.
Ian: Men runt Amerika...
Pernilla: Fast Amerika är inte i mitten och det är inte det största landet...
Ian: Det är näst störst!

Pernilla suckar och skakar på huvudet...

Oj oj...detta förlovade land...de har så mycket att lära...

Snön bara vräker ner utanför fönstren och visst är det mysigt men när f*n ska det bli varmt?
    De har sagt på radio att idag ska vara första dagen på våren, men jag undrar det jag. Men lovikavantar som singlar ner och en plusgrad kanske är Vermonts version av vår?

Igår var jag så jäkla trött. Jag visste att Julie sagt att hon skulle komma hem och laga middag och sen åka och träna men jag kände att inom mig bad jag till en högre makt att hon skulle bestämma sig för att inte träna. Om det nu var böner jag tyst uttalade så blev de hur som helst besvarade. En dryg halvtimme efter att hon skulle kommit hem ringer Julie och säger att hon inte ska träna för hon kände sig alldeles för lat. Woho! Jag slipper läggningen!
   Jag kände hur jag var trött och grinig med barnen och bara bävade inför när hon skulle åkt så jag blev väldigt lättad när hon ringde.

Nu säger jag inte att jag inte tycker om barnen eller nåt sånt. Nej absolut inte.
    Det var bara det att båda barnen hade halvdag i skolan och det hade varit dåligt väder, vilket gjorde att ingen av de hade gått ut under förmiddagen. Så i drygt fem timmar hade jag hand om två spattiga barn med alldeles för mycket energi. Zoe var speciellt krävande. Hon skuttade runt och klättrade på mig och lyssnade inte alls. Hon bara var i sin egen lilla värld och struntade i mig. Man var tvungen att säga till henne mins tio gånger innan hon kunde tänka sig att kanske lyssna. Så jag var sådär måttligt trött och irriterad när deras mor äntligen kom hem.
   Det kanske inte var så snällt av mig men jag la nästan helt av så fort hon kom. Orkade inte.

Igår var det ingen som tog in posten så den låg där och frös hela natten. När jag imorse skulle lägga lite brev i lådan upptäckte jag en låda som tog upp hela brevlådan. WEEEEEEEEIIIIIIIIIII det var ju mitt namn på den!!!
   Så nu sitter jag här och mumsar på Ferraribilar och salta bomber :D
Lovely!

Man kanske ska ta tag i sig själv och be om lönen?

Glad påsk Sverige!

Denna dag låtsas alla att de är irländare och man ska klä sig i grönt för att inte bli bortförd av leprechaunerna. Barnen bygger fällor för att fånga dessa små busiga varelser.

Dagen till ära bad Zoe mig att måla hennes naglar. Rosa.
    Storebror ville också ha fina naglar. Fast röda. Han blev väldigt vacker som han själv uttryckte det.

Jag tycker om mina söta barn.

Kvällen har spenderats hos grannarna, familjen Holly. Irländsk musik och ett försök till irländsk mat resulterade i en riktigt trevlig middag.

Nu ska jag gå och lägga mig.
   God natt!

Efter en helg i "varma" Massachussetts var det lite jobbigt att komma tillbaka till den kalla verkligheten i Vermont. -10C på morgonen kylde ner mitt rum rätt så duktigt. Så duktigt att lilla jag låg och skakade när det var dags att gå upp.

Den här helgen har bara varit så bra. Absolut den bästa helgen på mycket länge.

I fredags kväll gick jag ut med au pair-gänget här i Burlington. Vi var ett gäng på ungefär femton personer med mestadels latinamerikaner. Det var trevligt att träffa alla men jag måste erkänna att roligare kan man ju ha.

Tog en välbehövd sovmorgon på lördagen och packade sedan klart för min resa. Åkte vid tolv och strax innan fyra stannade jag bilen utanför det blågrå huset i Wakefield, MA. KRISTIIIIIIIIIIIN!!!
Äntligen fick vi ses igen. Det var ganska precis en månad sedan vi sågs så glädjen var stor. Vår tid tillsammans denna helg var begränsad till 24 timmar och vi tog till vara på varje minut.

Kl 7 bar det av att hämta Steph och sen åkte vi till en mysig sushibar. Dock blev det ingen sushi utan en nudelrätt med räkor. Gott gott.
Kvällens mål var Joes lägenhet men vi mellanlandade på Vin & Sprit-butiken. Lite gott vin och annat handlades och Kristin kom duktigt ihåg att alkohol måste läggas i bagageutrymmet.

Kvällen hos Joe var så jäkla lyckad. Vi var tre tjejer och tre killar och vi hade så himla roligt. Jag har nog inte skrattar så mycket på åratal. Dessutom gjorde Rob väldigt goda drinkar som smakade banan och ananas. Mmm....
Det spelades beer pong med de legendariska amerikanska plastmuggarna och även om mitt lag (Jag och Rob) var duktigt så var Kristin och Joe oslagbara.
Med Joe som midsommarstång kunde även lite svenska danser demonstreras. (Bilderna har Steph på Facebook...o jösses rädda mig)

Tiden går fort när man har roligt men vid fyra kände vi att vi kanske borde släpa oss hem igen. Steph var för trött så hon valde att stanna till morgonen.

Vid elvatiden började vi försöket att släpa oss upp ur sängen. CambridgeSide Galleria stod på schemat och efter en knapp timme satt vi faktiskt i bilen.
Lite snabb shopping resulterade i ett par jeans och solglasögon för min del. Sen var det dags för den obligatoriska helt underbart goda sushin. Mmmm....finns det något bättre?

Efter detta kände vi oss färdiga och det började dessutom bli dags för mig att tänka på hemfärd.
Vi kånkade och släpade mina saker som Kristin haft i sitt rum och som jag inte kunde ta med när jag flyttade. J*vlar vad saker jag har...jackor till förbannelse...

Lite efter fyra åkte jag och fyra timmar senare genom snöstorm och regn som verkar komma rakt framifrån stannade jag bilen igen här hemma på den snöiga uppfarten.

Det har varit uttröttande med allt bilåkande men när man haft en sånt jäkla bra helg som jag har haft är det inget annat än värt det. Jag är så glad att jag bestämde mig för att åka ner till mitt kära Boston denna helgen och nästa helg ser jag innerligt fram emot Kristins besök.
Tack Kristin för en helt underbar helg!

Hej hopp det är måndag!

Marianne: Jag hade ju helt och hållet glömt din helt underbara tårta! Nu blev jag avundsjuk! Hoppas den smakar alldeles fantstiskt :)

Kristin: JAG KOMMER TILL BOSTON IMORGON!!!!! WIEEEEEEE!!!!

Pappa: Jag drömde att din kära champagnefärgade NORMALSTORA bil hade bytts ut mot nåt vitt läskigt monster av typ märket Chevrolet. Detta svek måste väl endast finnas på låtsas?! Lova mig att du aldrig skaffar stadsjeep. Aldrig.

Mamma: Hej.

Syster: Hej hej.

Mormor: Kan jag få ris á la malta när jag kommer hem? Snälla. Och en köttbulle vore gott. (Bara för att du är bäst).

Maria: Jag vet, folk är sjuka. Tur att det kommer vara ordning på oss då.

Ikväll ska jag ut. Bye bye Andrea!

Ja må hon leva,
ja må hon leva,
ja må hon leva uti hundrade år!
Javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade åååår!

Grattis Marianne!

Jag ska hämta Zoe och när vi kommer tillbaka till bilen kommer en mamma och parkerar sin bil. Hon lämnar motorn på och hennes sovande bebis får stanna kvar helt ensam.

Vad är det för fel på folk liksom?

Jag tror att jag kanske ska ge mig ut på en liten promenad idag. Fint och kallt väder. Kameran får följa med. Ja så gör jag.

God torsdag på er.

Så har ännu en dag börjat med väckning, lunchlådor och skolbussar. Vi är alla trötta och ser fram emot helgen då vi slipper väckarklockor och annat vardagligt.

Dock gick Zoe upp av sig själv i morse så jag slapp släpa henne ur sängen. Hon åt dessutom två frukostar.

Jag nattade dem igår kväll igen och det gick faktiskt ganska så bra och inget tjafs.
    Zoe var trött på det bra sättet. Sådär så att hon bara gjorde utan att protestera. Vi läste en mycket kort saga och när hon fått sin god natt-kram ville hon inte släppa mig. "I want you to stay here forever!" sa hon och log sitt bredaste leende. "But I would get really really old then! And you would be even older! And that would be kind of silly" sa jag. "No it's not." förklarade hon. "But how am I going to get to bed now then?" undrade jag. "Are you really really really really really sleepy?". "Yes I am and I would love to go and say good night to Ian before I go to sleep". "Oh, okay. Night night!".
     Det är min lilla krulltott det.

Stackars storebror har ett stort hål i en tand så han plågas av Karius och Baktus som hugger och hackar med jämna mellanrum. Tydligen gör det väldigt ont för han bara håller sig för munnen och gräver ner huvudet i en kudde och skriker. Usch usch. Ska jag vara lycklig att jag aldrig haft hål i tänderna?
    Som om det inte vore nog med tandvärk så hade han svårt att somna också. Han har haft det i några nätter med resultat att det är djävulskt svårt att få upp honom på morgonen. Igår var han till och med så seg att jag fick hälla hans flingor i en påse så han fick äta på väg till bussen. Bättring krävs. Det är inte lätt att vara liten.

Jag vill ha vår nu. Jeans och tunna tröjor och ett par fina ballerinaskor. Nu på en gång.
   Fast det är klart det kan bli lite svårt med snöprognos fram till söndag...

Adjöss!

Den här helgen har mest bestått i att göra absolut ingenting. Fram till söndag kväll hade jag inte lämnat huset från fredag eftermiddag. Det var något alldeles fruktansvärt tråkigt.

Detta berodde det såklart på vädret. Det var kallt. Isigt. Snöigt. Regnigt och kallt också. När jag skulle ut och träffa au pair-gänget här tog det mig cirka tjugo minuter att försöka få fram min bil ur isen någorlunda. Jag blev lite sen. Hela bilen var täckt av ett cirka tre centimeter tjockt lager med is. Så det tog sin lilla tid att gräva fram den stackaren.
   Sen när jag väl kom iväg och träffade de alla hade jag en mycket trevlig avslutning på den fruktansvärt tråkiga helgen.

På söndag morgon satt hela familjen och såg på den gamla godingen Ghostbusters. Den innehåller ju en nördig karaktär eller två. På teven visas en välklädd, välkammad man i åttiotalsglasögon och helt plötsligt utbrister Ian: "Men pappa, är inte det där Bill Gates?!"
   Det var roligt.

Även om jag inte somnade förens strax innan midnatt igår och hade riktigt svårt att komma upp i morse så har jag inte varit särskilt trött vilket känns skönt.
    Har haft en avslappnande dag på Burlingtons två gallerior. Inhandlade en ny jeanskjol, en klänning och en top på en affär och sen skulle jag köpa en massa bra grejer på Old Navy men då hade inte min check kommit in på kortet än så det var ju typiskt. Fick lägga undan allt och förhoppningsvis finns det kvar när jag kommer dit imorrn igen.

Har haft en grinig eftermiddag med Ian som var trött och på lite smådåligt humör. Jag skjutsade honom till sin kompis där han var ett tag och fick stå ut med en storgrinande Zoe i bilen på vägen hem då hon också ville dit.
    Men efter lite rosa snacks och ett bra tv-program så hade hon glömt varför hon var på dåligt humör.
Sen stängdes inte teven av förens det var dags att sova. Jag orkade inte vara kreativ idag och såna dagar får man ha ibland. Super nanny finns bara ibland :P

Och nu sitter hon här i soffan med sin dator och är ändå ganska nöjd med sin dag. För att citera min kära vän: "Au pair-livet är hårt, men fan vad jag älskar det!".

Och vädret är fortfarande väldigt trist. Inget regn idag men väglaget bjuder inte direkt till att åka ut på nån shoppingrunda...

Men! För det ska vi ju absolut inte glömma dagens viktiga händelse :)

Grattis på fyraårsdagen Julia!

Ja må hon leva,
ja må hon leva,
ja må hon leva uti hundrade år!
Javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva,
javisst ska hon leva uti hundrade åååår!

Ett fyrfaldigt leve för Julia, hon leve
hipp hipp
hurra, hurra, hurra, hurra!


Stora tjejen nu ju!

Jag längtar jättemycket efter att få se dig igen ditt lilla busfrö!

Och krya på er från influensan också :)

74 dagar kvar nu och oj vad tiden går!

Pernillan ska dra sig från datorn nu, ha en fin måndag Sverige!

I torsdags eftermiddag när jag var påväg ner för uppfarten för att möta upp Ian vid bussen blev jag helt plötsligt på ett väldigt gott humör. Solen sken, det var milt i luften och fåglarna kvittrade! Det var som att alla bekymmer var bortblåsta och livet var liksom bra. Jag tog ett djupt andetag och bara log. Det var en fin dag.

Idag regnar det is och min näsa hatar mig.

Stackars Zoe har det inte lätt. Hon hostar och låter värre än en rökare. Igår kväll kom hon upp gråtandes nån timme efter att hon lagt sig och då hade hon fått nån slags eksemattack så hela hennes armar var röda. Det är inte lätt att vara liten.

På tal om igår var det också en ganska bra dag. När jag hämtat upp Zoe från skolan plockade vi upp Ians kompis Liam på hemvägen. De var galna som bara två åttaåriga pojkar kan vara, men roligt det hade de.
   Julie var hemma tidigt och John jobbar ju hemifrån så jag hade en lugn fredagseftermiddag med lite varmt citronvatten i soffan med sjuklingen Zoe i knät.

Senare på kvällen kom den resterande delen av Liams familj för en gemensam middag. Det var denna familjen jag var hos under festen de hade min första helg. Vi hade karibiskt tema så det gjordes salsa med kokos och dracks Mai Tais (stavning?). Barnen spelade Guitar Hero och hade det bra.
    Jag fick dessutom prova något nytt: plantains. De ser ut som bananer men smakar mer som potatis. Vet inte om de inte tillagades riktigt som de skulle men det var inget häftigt. Gott var det ju men inte mer än så.
Det blev en väldigt sen middag, vid halv tio på kvällen ungefär och jag var redo att sova innan åtta så när mamman och barnen åkt hem och bara pappan var kvar så kände jag att jag fick gå och lägga mig. Kände mig som Zoe, bara att jag inte kan börja gnälla och gråta när det blir för mycket och tur är väl det.

Idag ska jag nog inte göra nånting. Kanske tar mig ett bad, men jag lär stanna inne. Imorgon hopppas jag på bättre väder så kanske jag kan ta mig in till Burlington downtown och shoppa lite. Med betoning på lite.

Nu ska jag fortsätta på min bok som jag började läsa i Vail, "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" av allas vår egen Jonas Gardell. Köpte mig den på Luciamarknaden i Boston för en ynka dollar. Man får sig några goda skratt och sitter där och förundras hur bra han beskriver vårt avlånga lands levnadssätt.

Men men, trevlig fortsättning på denna gråa lördag :)

Zoe är fyra och ett halvt. Zoe har blont lockigt hår. Zoe är förkyld. Zoe får inte alltid som hon vill. Då gråter hon.

Som grädde på moset är jag snäppet värre förkyld än Zoe och då orkar man inte riktigt höra gnäll och gråt efter mamma så fort världen inte lyder. Det blir lite jobbigt.
   Sen är det ju dock positivt att min famn funkar även om mamma är önskad.
Dessutom blir man glad ända in i själen när detta lilla charmtroll kryper i knät på en och säger "I want you!...Snuggle!"

Igår var det sista kvällen för den gamla au pairen (Goty) som har varit här och hälsat på. Därför gick vi ut och åt middag. Vi åkte till en häftig kinesisk resaturang där de lagar maten framför en. Det brinner och ryker och maten flyger och sen slänger kocken upp den på tallriken. Goty filmade så jag ska se om hon kanske kan skicka nåt till mig.

I tisdags kväll blinkade min lilla ikon för "Weather Channel Desktop" mörkröd. Det var en allvarlig snöstorms-varning tydligen. Regn, is och snö skulle komma under natten och man skulle förvänta sig stora svårigheter att ta sig fram på vägarna under onsdag morgon och förmiddag.
   Kl tio över sex på morgonen ringer min mobil och det är från ett nummer som jag inte hade i telefonboken. "Good morning! This is a speciel message from the department of *bla bla bla*. Due the extreme weather the following schools are closed: (bla bla bla...) and Shelburne Community School. Have a good day!". Jaha, det var den avkopplande dagen...
   Men med en massa TV, lite ritande och ut med barnen i snön så gick dagen förbi utan större problem. Dock hade de inte alls behövt ställa in skolan. Min bil som står ute hela natten hade liten puder på taket och Julie kom till jobbet helt utan problem så jag vet inte vad de höll på med. Men men...

Idag var det skola som vanligt igen men barnen var väääldigt sega i morse. Ian låtsades som att han inte hörde mig och vred sig i sängen och segade som få. Han hade Zoe brevid sig och hon vaknade definitivt på fel sida idag.     Hon började skälla på storebror det första hon gjorde efter att hon vaknat. Sen skulle hon inte ha sin frukost (hon brukar ät två...). När Goty åkt såg jag hur hennes ansikte förändrades. Det var som att hon blev någon annan och nu skulle hon minsann protestera. "I wanna colour!" sa hon tolv minuter innan vi skulle åka och då hade hon inte borstat tänderna eller håret. När vi borstat tänder och håret nästan var färdigt skulle jag hämta en tofs i hennes rum. Hon springer efter och säger att hon vill hämta den.
   Då ser jag hur det ligger kläder på hela golvet. Jag frågar med en lekfull röst vad pyjamasen gör på golvet och ber henne lägga den i tvättkorgen. Hon lägger sig då på golvet, börjar gnälla och åla sig och säger att hon inte kan. Jag frågar om hon verkligen är fyra, snart fem och inte två. "Nej...meeen....jag vill inte!". Det var där skon klämde.          "Men Zoe det är din uppgift sötnos". Gnälla, åla, gråta, gnälla. Då kommer pappa in och säger att hon behöver en kofta. Åh jippi, den diskussionen orkar jag ta. Jag frågar vad hon vill ha och hon bara säger att hon inte vet. Jag pekar på diverse koftor och hon bara säger nej till alla. Sen väljer jag ut den mest rosa men den passade ju såklart inte. "Nu får du välja någon, annars blir det den här." Slänga sig på golvet, gråta, gnälla, åla. Då kommer pappa in igen. "Zoe varför är du så jobbig med Pernilla? Nu tänker jag ta ut din godis ur lunchlådan om du inte börjar sköta dig! Ta på dig den där koftan annars blir det ingen godis!" "I waaaant my mooooooooooooommy!" "Jaha du men mamma skulle inte tolerera detta lika bra som oss ska du veta!". Då tog jag tag i henne, sa inget. Tog med mig koftan jag valt ut och gick ner. Höll en så sansad energi jag bara kunde. Med henne i famnen gick jag runt och samlade ihop sakerna som skulle med till skolan. Sen sträckte jag fram koftan och hon tog på sig den. "Tack snälla du!". Man måste ju berömma lite också och inte bara vara negativ.
   Nu var vi redan sena och det var min morgon.

Resten av dagen bestod av att nysa och snörvla. Pratade lite med Kristin och syster yster på MSN. När syster skulle äta middag la jag mig ner i sängen en stund. Det var kvart över elva. Sen gick jag inte upp förens en halvtimme innan Ians buss skulle komma. Så trött är jag. Jävla förkylning.
   Ska köpa mig lite amerikansk mirakelmedicin imorrn tror jag. Köpte halstabletter men jag har inte ont i halsen så det var ju dumt.

Vi har (hade) faktiskt inte bara en utan två födelsedagar idag. Joel och Alex. Stoooort grattis från mig :)
   Vi ska inte glömma storebror som fyller moppe. Grattis Emil! Snart kommer jag tillbaka och då kan vi gå på bio med bowling kan jag lova.

Snörvel snörvel...nu känner jag mig alldeles färdig...

God natt!

Som många av er vet så har min senaste vecka spenderats på skidorten Vail i Colorado.

Vi åkte i måndags. Först från Burlington till JFK i NYC och sen vidare till Denver i Colorado. Jag skulle egentligen åkt på ett annat plan men det ringde de och ställde in en timme innan vi skulle åka.
   Det första flyget tog knappt en timme men ack en sån lång timme. Sen fick vi vänta på JFK ett bra tag innan nästa flyg gick. Från JFK till Denver skulle det ta ungefär fyra timmar och ingen mat får man på planet utan bara dricka och chips. Det guppade och hade sig och när dessa helvetiskt långa fyra timmar var över kunde jag knappt stå upp för jag mådde så dåligt. Närmaste papperskorg blev min räddning.
   Från flygplatsen i Denver åkte vi en buss för att hämta vår hyrbil för veckan:

Sen såg vi fram emot en två timmars bilresa till hotellet. Jippi! Inte.

Tisdag och första skidåkningsdagen. Vi skrev in Zoe på skidskola och hyrde snowblades till mig. Jag fick en pistkarta i handen och sen fick jag klara mig på egen hand. Lite feg klev jag av halvvägs på den första liften men insåg snabbt att därifrån fanns det inget roligt. Tittade lite mer ingående på pistkartan och insåg att jag faktiskt kunde ta mig till toppen av berget utan problem. Där uppe möttes man av dessa vyer:

Lite molnigt men ack så vackert. Kallt och snö så långt ögat nådde.

På kvällen kom Julies syster Jennifer med sin pojkvän Eric. Trevliga människor som barnen bara älskar.

Onsdag började det bli lite varmare, men det var också strålande solsken.

Idag var dagen Eric skulle fria till Jennifer. De var på nån tjusig restaurang på kvällen så Pernilla satt barnvakt. Till sovande barn dock så det var lugnt.
   Hon sa såklart ja och barnens lycka var gjord. Ny hade de ju fått en ny morbror!

Torsdag var lika fint väder och ännu varmare. Det var sisådär en fyra grader varmt när jag stod i liftkön och väntade. Vid halv tre på morgonen kom min värdpappa John. Han hade nu jobbat färdigt uppe i Stamford i Connecticut.
När man började bege sig neråt från toppen av berget var det detta man såg:


Fredag och varmare än varmt. Smockat med folk vilket resulterade i låååånga liftköer. Nu var det ungefär åtta grader varmt och med alla skidkläder kändes det som ungefär fyrtio. Det var folk som åkte i t-shirt.
Jag begav mig till en annan del av berget och rakt över kunde man se detta:

Det kallades för "the Bowls". Det syns inte så bra på bilden men det är alltså som en skål man (inte jag) åker i. Läskigt värre...
   När jag var på väg ner igen passarade man detta:

Syns inte bra nu heller men det är alltså början till en svart backe. Det går RAKT ner och ser ut typ som en puckelpist. Galet. Där åkte inte jag. Detta var sista dagen i Vail.

Lördag åkte vi till en annan ort i närheten som heter Beaver Creek. Inte lika stort som Vail men trevligt där med.
Fina utsikter och pistmaskinerna var i full gång:


Vi alla åt en väldigt god middag på kvällen och vid nio var det dags att åka mot flygplatsen i Denver igen.
   Vårt flyg gick nån gång efter ett på natten och sen var hela resan över när vi var framme i Burlington igen vid halv elva på förmiddagen. Alltså en lång resa hem.
När alla väskor var inburna slängde vi oss alla i säng och fick oss några timmars sömn.

Det var min vecka i Colorado och dit återvänder jag gärna igen.

Tack och hej!