Svedala
Då var man hemma igen. I "kära" Sverige.
Har i och för sig varit hemma i nästan en vecka nu, men har liksom inte haft nån lust att blogga.
Har inte det nu heller men jag tyckte att jag kunde ju skriva nånting för att visa att jag lever.
Nu ska jag gå och laga mat.
Stuvade makaroner och köttbullar. Mmm...
Har i och för sig varit hemma i nästan en vecka nu, men har liksom inte haft nån lust att blogga.
Har inte det nu heller men jag tyckte att jag kunde ju skriva nånting för att visa att jag lever.
Nu ska jag gå och laga mat.
Stuvade makaroner och köttbullar. Mmm...
365 dagar
Den här dagen. Idag för ett år sedan, 365 dagar, stod jag med gråten i halsen och gav mina föräldrar varsin sista kram. Det är ett år sedan jag satte mig på planet med Kristin och Rikka.
Då var jag rädd.
Fullkomligt livrädd faktiskt. Vad var det för vanvettsidé jag hade fått? Åka hemifrån sådär och inte komma tillbaka på ett helt år. Jag måste vara knäpp. Eller alldeles från vettet.
Typ.
Fast det var jag ju inte.
Det gick ju bra sen och jag är så otroligt glad att jag höll ut och kämpade på när allt var tungt. Jag är så otroligt glad för alla erfarenheter jag samlat på mig under detta år. Otroligt lycklig för att jag fick en ny vän som kommer finnas med mig resten av livet.
Många har sett mer men jag är så otroligt tacksam för det jag fått se coh uppleva.
Tack USA och AuPair in America för att ni gett mig ett av de bäst åren i mitt liv!
Då var jag rädd.
Fullkomligt livrädd faktiskt. Vad var det för vanvettsidé jag hade fått? Åka hemifrån sådär och inte komma tillbaka på ett helt år. Jag måste vara knäpp. Eller alldeles från vettet.
Typ.
Fast det var jag ju inte.
Det gick ju bra sen och jag är så otroligt glad att jag höll ut och kämpade på när allt var tungt. Jag är så otroligt glad för alla erfarenheter jag samlat på mig under detta år. Otroligt lycklig för att jag fick en ny vän som kommer finnas med mig resten av livet.
Många har sett mer men jag är så otroligt tacksam för det jag fått se coh uppleva.
Tack USA och AuPair in America för att ni gett mig ett av de bäst åren i mitt liv!
I'm singing in the rain
DET REGNAR. MASSOR.
Ja det bara öser ner här i NYC och det är trååååkigt! Jag drog mig en sväng till Times Sq men höll på att ge upp efter mindre än en kvart.
Men jag kände att så lätt kunde jag ju inte ge upp nu när jag betalat för tunnelbana och allt, så jag gick runt lite till och lyckades spendera två timmar där runt omkring. Själv.
Jag går alltså runt själv. Jag har åkt tunnelbana själv. Utan att komma vilse.
Yay me :D
Nu orkar jag inte gå ut mer idag, är bara så tråkigt med regnet.
Får hoppas det inte regnar så här imorrn bara för det vore ju trevligt om jag faktiskt kunde göra nåt vettigt när jag ändå är här.
Tråkigt nog har jag inte riktigt hittat nån skoj människa här på hotellet. Den enda tjejen i mitt rum gillade inte att allt var så litet så hon åkte tillbaka hem till Atlanta idag. Killen i sängen ovanför mig fick jag tvinga fram ett hej från och den andra killen vet jag inte ens hur han ser ut. Så det sög ju.
Men jag lyckas hitta på saker att göra ändå.
Dock om ngn läser detta och är i NYC och känner att de kanske vill hitta på nåt med mig imorrn onsdag så vore ju det himlans bra. Liksom.
Nu hade jag inget mer vettigt att säga.
Sverige, vi ses om TVÅ dagar.
Ja det bara öser ner här i NYC och det är trååååkigt! Jag drog mig en sväng till Times Sq men höll på att ge upp efter mindre än en kvart.
Men jag kände att så lätt kunde jag ju inte ge upp nu när jag betalat för tunnelbana och allt, så jag gick runt lite till och lyckades spendera två timmar där runt omkring. Själv.
Jag går alltså runt själv. Jag har åkt tunnelbana själv. Utan att komma vilse.
Yay me :D
Nu orkar jag inte gå ut mer idag, är bara så tråkigt med regnet.
Får hoppas det inte regnar så här imorrn bara för det vore ju trevligt om jag faktiskt kunde göra nåt vettigt när jag ändå är här.
Tråkigt nog har jag inte riktigt hittat nån skoj människa här på hotellet. Den enda tjejen i mitt rum gillade inte att allt var så litet så hon åkte tillbaka hem till Atlanta idag. Killen i sängen ovanför mig fick jag tvinga fram ett hej från och den andra killen vet jag inte ens hur han ser ut. Så det sög ju.
Men jag lyckas hitta på saker att göra ändå.
Dock om ngn läser detta och är i NYC och känner att de kanske vill hitta på nåt med mig imorrn onsdag så vore ju det himlans bra. Liksom.
Nu hade jag inget mer vettigt att säga.
Sverige, vi ses om TVÅ dagar.
Argh
Jag blir tokig på denna blogg!
FÖRRA söndagen skrev jag ett inlägg att jag kommit fram till San Francisco, men tro inte att det publicerats bara för att det står så!
Nåväl.
Jag har haft en helt fantastisk vecka med mina fem resekamrater då vi åkt runt och haft det allmänt bra.
Resan började alltså i San Fransisco. Eller nja, vi fick inte se den staden utan det var bara där den startade.
Det bar av mot Yosemite där vi skulle stanna i två nätter. Vilken fantastiskt vacker plats! Helt otroligt vilka utsikter!
Vår heldag fick vi vandra lite som vi ville. Jag och min nya vän Claire (från England) bestämde oss för att ta oss upp till toppen av Vernal Falls, då vår guide hade sagt att den var ganska lätt och på asfalt.
My ass att det var! :P
Fullkomligt utmattad var man efter cirka en och en halv timmes brant vandring konstant uppför. Dessutom behövde man kämpa sig uppför en lååååång bit med blöta trappor där man också blev fullkomligt nerregnad av vattenfallet.
Självklart var det ju värt allt när man väl kom upp till den förbannade toppen.
Som ett litet paradis med dubbla regnbågar när man såg neråt.
Det var en väldigt mysig plats att äta lunch på kan jag säga :)
Tidigt nästa morgon var det dags att packa ihop tälten igen och slänga sig in i bilen för att börja vår resa mot: Las Vegas!
Tio timmars bilkörning plus pauser. Alltså cirka tolv förbaskade timmar som resulterade i en mycket seg Pernilla med träsmak som hette duga.
MEN J-VLAR SÅ SJUUUUUUKT ROLIGT VI HADE!!!
Ojojoj! Jag visste redan att en tur med limousin skulle ingå, men visste ju inte vilken sort. Man hade väntat sig liksom den vanliga typen. Den långa bilen där man öppnar taket och står där och är galen :P
Men icke sa nicke. Vår limo var ett runtkörande fullfjädrat DISCO! Helt sjuuuukt! Det enda som fattades var strippstången haha :D
Det var dryckkylning och videoskärmar och partyljus och musik som hette duga. Allas humör var på topp och det dansades och sjöngs och ja...ROLIGT!
Nästa dag var fri men vi skulle visa oss för vår guide innan tolv. Haha. Tjugo över elva var jag fortfarande död men fick dra mig upp ur sängen och se till att se levande ut :P
Efter två nätter på marken var vilken säng som helst bekväm och man ville gärna stanna lite längre.
Vi gick ner till poolen, visade att vi levde och fick veta att 7.15 nästa morgon skulle vi åka igen.
Man får inte ödsla sin dyrbara tid! Jäklar vad vi gick och gick och gick. Strippen är lååååååååång!
Dagen innan hade vi sagt att vi skulle åka berg och dalbanan och kände att det var nog smartast att göra det innan lunch så vi gick till New York, New York där den var.
Upp och ner och fram och tillbaka och woooooooohoooooo! Det fåniga flinet satt kvar länge på mig.
Dags för MAT! Nu var man hungrig kan jag säga. Tur att då Luxors lunchbuffé fanns. Fruktansvärt mycket mat och så mätt har jag nog inte varit någonsin!
Fatta att det var svårt att välja efterrätt när det fanns en sisådär 20 olika! Jösses...
Vi gick lite till och efter ett tag gjorde fötterna så ont att jag var smått döende.
Då var vi påväg till hotellet för en stund vid poolen. Naaaajs. Supernaaajs. Typ.
Där låg vi till solen inte lyste på oss längre och sen var det bara på't igen! Det finns alldeles för mycket att se i Las Vegas, man blir alldeles snurrig. I alla fall jag.
En av mina absoluta favoriter var vattenshowen vid Bellagio. Så vackert och häftigt!
Den sista vi såg var till tonerna och Sara Brightman och Andrea Bocelli. Pampigt värre.
Klockan var nu midnatt och vi skulle som sagt upp tidigt så vi fick lov att ge upp. In i en taxi där chaffisen inte hade en blekaste aning om var han skulle så man fick peka. Men fram kom vi till slut och vi vila våra stackars fötter. Jag hade liksom blåsor under fötterna!
7.30 nästa morgon satt alla i bussen som denna dag gick vidare mot Grand Canyon.
I Vegas var det runt 33 grader. I Grand Canyon var det 2.
Jag frös. Så in i hellskotta! Långtights, pyjamasbyxor, vanliga strumpor, knähöga raggsockor, linne, trekvartsärmad t-shirt, en stor hoodie jag lånat av Claire, halsduk och vantar och fortfarande frös jag i min allväders-sovsäck! Hemskt!
När vi kom fram och skulle gå mot en utsiktspunkt drog vår guide helt plötsligt fram en kasse och gav oss varsin pappkasse med instruktionen att stoppa den på huvudet. Seriöst?! utbrast vi alla. Ja, det var en fullkomligt seriös förfrågan.
Vi gjorde som vi blev tillsagda och tog sedan tag i axlarna på den som var framför. Man hörde fnissande turister och kände hur folk pekade. Efter en liten stund ställdes vi upp på led. 1-2-3! Kassarna åkte av och alla blev helt stumma. Woooow! Där var den. Gropen.
Sen var det dags för helikoptertur! DET mina vänner var coooooolt!
Jag fick sitta fram brevid piloten som förövrigt var hur sjukt jäkla rolig som helst! I hörlurarna kom tonerna till månlandningen medans vi närmade oss Grand Canyon. Sen spelades Mission Impossible.
Vi flög förbi nån slags "pool". "Swimsuits are optional!" förklarade vår coola pilot. Hehe.
På kvällen bevittnade vi solnedgången. Vackert :)
Men sjuuuuukt så kallt det var. Som sagt var jag ju i full mindering men frös fortfarande arslet av mig.
Jag passade dessutom på att bli magsjuk. Inte kul att behöva gå upp kl halv fyra på morgonen och frysa ännu värre än vad man nyss gjort.
Det var tänkt att vi alla skulle upp och se på soluppgången men jag kände att det sista jag ville var att sätta mig i en bil så jag valde att stanna kvar och försöka sova lite till. Frös ännu mer nu och satte därför på mig ett par jeans och en fleece under hoodien.
Vaknade till vid sju av att jag svettades som en stekt gris. Blääääää vad varmt det var i tältet!
Fruktansvärt.
Drog mig och mådde dåligt. Sprang fram och tillbaka till toaletterna. Våndades i värmen. Kallsvettades.
Sen kom de andra tillbaka och då var det dags att packa ihop.
Två av danskarna var gulliga och erbjöd sig att hjälpa Claire att packa ihop tältet så att jag skulle slippa. Jag satt vid sidan av och såg ut som ett lik. Mådde blä.
När vi sen åkte var Colorado River nästa mål.
Där var det vaaaaaaarmt! J-vlar anamma. Minst 35 grader.
Tur var väl då att det enda som fanns att göra där var att bada.
Fick äntligen i mig lite mat och mådde liiite bättre.
En natt där och vid halv tio på kvällen var det fortfarande så varmt att man höll på att smälta.
Nästa dag mådde jag fortfarande inte bra men lyckades tvinga i mig ett äpple.
Det var resans sista dag och målet var nu Los Angeles.
En snabb tur i Beverly Hills och till en utsiktspunkt där man kunde se Hollywood-skylten och sen var det klart.
Den här resan har varit något alldeles fantastisk och ångrar inte en sekund för att jag bestämde mig för att åka. Jag har haft så jäkla roligt och träffat alla dess trevliga människor.
Nu är jag alltså i NYC men skriver mer när jag känner för det. Nu ska jag gå och lägga mig för klockan är halv ett.
God natt!
FÖRRA söndagen skrev jag ett inlägg att jag kommit fram till San Francisco, men tro inte att det publicerats bara för att det står så!
Nåväl.
Jag har haft en helt fantastisk vecka med mina fem resekamrater då vi åkt runt och haft det allmänt bra.
Resan började alltså i San Fransisco. Eller nja, vi fick inte se den staden utan det var bara där den startade.
Det bar av mot Yosemite där vi skulle stanna i två nätter. Vilken fantastiskt vacker plats! Helt otroligt vilka utsikter!
Vår heldag fick vi vandra lite som vi ville. Jag och min nya vän Claire (från England) bestämde oss för att ta oss upp till toppen av Vernal Falls, då vår guide hade sagt att den var ganska lätt och på asfalt.
My ass att det var! :P
Fullkomligt utmattad var man efter cirka en och en halv timmes brant vandring konstant uppför. Dessutom behövde man kämpa sig uppför en lååååång bit med blöta trappor där man också blev fullkomligt nerregnad av vattenfallet.
Självklart var det ju värt allt när man väl kom upp till den förbannade toppen.
Som ett litet paradis med dubbla regnbågar när man såg neråt.
Det var en väldigt mysig plats att äta lunch på kan jag säga :)
Tidigt nästa morgon var det dags att packa ihop tälten igen och slänga sig in i bilen för att börja vår resa mot: Las Vegas!
Tio timmars bilkörning plus pauser. Alltså cirka tolv förbaskade timmar som resulterade i en mycket seg Pernilla med träsmak som hette duga.
MEN J-VLAR SÅ SJUUUUUUKT ROLIGT VI HADE!!!
Ojojoj! Jag visste redan att en tur med limousin skulle ingå, men visste ju inte vilken sort. Man hade väntat sig liksom den vanliga typen. Den långa bilen där man öppnar taket och står där och är galen :P
Men icke sa nicke. Vår limo var ett runtkörande fullfjädrat DISCO! Helt sjuuuukt! Det enda som fattades var strippstången haha :D
Det var dryckkylning och videoskärmar och partyljus och musik som hette duga. Allas humör var på topp och det dansades och sjöngs och ja...ROLIGT!
Nästa dag var fri men vi skulle visa oss för vår guide innan tolv. Haha. Tjugo över elva var jag fortfarande död men fick dra mig upp ur sängen och se till att se levande ut :P
Efter två nätter på marken var vilken säng som helst bekväm och man ville gärna stanna lite längre.
Vi gick ner till poolen, visade att vi levde och fick veta att 7.15 nästa morgon skulle vi åka igen.
Man får inte ödsla sin dyrbara tid! Jäklar vad vi gick och gick och gick. Strippen är lååååååååång!
Dagen innan hade vi sagt att vi skulle åka berg och dalbanan och kände att det var nog smartast att göra det innan lunch så vi gick till New York, New York där den var.
Upp och ner och fram och tillbaka och woooooooohoooooo! Det fåniga flinet satt kvar länge på mig.
Dags för MAT! Nu var man hungrig kan jag säga. Tur att då Luxors lunchbuffé fanns. Fruktansvärt mycket mat och så mätt har jag nog inte varit någonsin!
Fatta att det var svårt att välja efterrätt när det fanns en sisådär 20 olika! Jösses...
Vi gick lite till och efter ett tag gjorde fötterna så ont att jag var smått döende.
Då var vi påväg till hotellet för en stund vid poolen. Naaaajs. Supernaaajs. Typ.
Där låg vi till solen inte lyste på oss längre och sen var det bara på't igen! Det finns alldeles för mycket att se i Las Vegas, man blir alldeles snurrig. I alla fall jag.
En av mina absoluta favoriter var vattenshowen vid Bellagio. Så vackert och häftigt!
Den sista vi såg var till tonerna och Sara Brightman och Andrea Bocelli. Pampigt värre.
Klockan var nu midnatt och vi skulle som sagt upp tidigt så vi fick lov att ge upp. In i en taxi där chaffisen inte hade en blekaste aning om var han skulle så man fick peka. Men fram kom vi till slut och vi vila våra stackars fötter. Jag hade liksom blåsor under fötterna!
7.30 nästa morgon satt alla i bussen som denna dag gick vidare mot Grand Canyon.
I Vegas var det runt 33 grader. I Grand Canyon var det 2.
Jag frös. Så in i hellskotta! Långtights, pyjamasbyxor, vanliga strumpor, knähöga raggsockor, linne, trekvartsärmad t-shirt, en stor hoodie jag lånat av Claire, halsduk och vantar och fortfarande frös jag i min allväders-sovsäck! Hemskt!
När vi kom fram och skulle gå mot en utsiktspunkt drog vår guide helt plötsligt fram en kasse och gav oss varsin pappkasse med instruktionen att stoppa den på huvudet. Seriöst?! utbrast vi alla. Ja, det var en fullkomligt seriös förfrågan.
Vi gjorde som vi blev tillsagda och tog sedan tag i axlarna på den som var framför. Man hörde fnissande turister och kände hur folk pekade. Efter en liten stund ställdes vi upp på led. 1-2-3! Kassarna åkte av och alla blev helt stumma. Woooow! Där var den. Gropen.
Sen var det dags för helikoptertur! DET mina vänner var coooooolt!
Jag fick sitta fram brevid piloten som förövrigt var hur sjukt jäkla rolig som helst! I hörlurarna kom tonerna till månlandningen medans vi närmade oss Grand Canyon. Sen spelades Mission Impossible.
Vi flög förbi nån slags "pool". "Swimsuits are optional!" förklarade vår coola pilot. Hehe.
På kvällen bevittnade vi solnedgången. Vackert :)
Men sjuuuuukt så kallt det var. Som sagt var jag ju i full mindering men frös fortfarande arslet av mig.
Jag passade dessutom på att bli magsjuk. Inte kul att behöva gå upp kl halv fyra på morgonen och frysa ännu värre än vad man nyss gjort.
Det var tänkt att vi alla skulle upp och se på soluppgången men jag kände att det sista jag ville var att sätta mig i en bil så jag valde att stanna kvar och försöka sova lite till. Frös ännu mer nu och satte därför på mig ett par jeans och en fleece under hoodien.
Vaknade till vid sju av att jag svettades som en stekt gris. Blääääää vad varmt det var i tältet!
Fruktansvärt.
Drog mig och mådde dåligt. Sprang fram och tillbaka till toaletterna. Våndades i värmen. Kallsvettades.
Sen kom de andra tillbaka och då var det dags att packa ihop.
Två av danskarna var gulliga och erbjöd sig att hjälpa Claire att packa ihop tältet så att jag skulle slippa. Jag satt vid sidan av och såg ut som ett lik. Mådde blä.
När vi sen åkte var Colorado River nästa mål.
Där var det vaaaaaaarmt! J-vlar anamma. Minst 35 grader.
Tur var väl då att det enda som fanns att göra där var att bada.
Fick äntligen i mig lite mat och mådde liiite bättre.
En natt där och vid halv tio på kvällen var det fortfarande så varmt att man höll på att smälta.
Nästa dag mådde jag fortfarande inte bra men lyckades tvinga i mig ett äpple.
Det var resans sista dag och målet var nu Los Angeles.
En snabb tur i Beverly Hills och till en utsiktspunkt där man kunde se Hollywood-skylten och sen var det klart.
Den här resan har varit något alldeles fantastisk och ångrar inte en sekund för att jag bestämde mig för att åka. Jag har haft så jäkla roligt och träffat alla dess trevliga människor.
Nu är jag alltså i NYC men skriver mer när jag känner för det. Nu ska jag gå och lägga mig för klockan är halv ett.
God natt!
Oh yeah, baby!
Snart säger jag Bye, Bye Vermont! och California, here I come! Kl 2 lyfter planet och då är jag på väg.
Oh yeah, baby!
Zoe kom just fram till mig med sin lilla rosa kamera och ville ta en bild. "För jag kommer sakna dig på flygplatsen..." sa hon. Det har nu blivit så att hela familjen ska lämna mig idag och inte bara Julie som det först var tänkt. Det funkar väl det med. Hur man än gör kommer det ju vara lika svårt att säga hej då.
Jag kommer ju lipa som ett litet barn men jag ska försöka att låta bli. (Good luck, hörru).
När jag nu då åker till Kalifornien ligger jag ytterligare tre timmar bakom Sverige. Tidsskillnaden är då 9 timmar.
Jag ska försöka hinna med att uppdatera om det finns tillfälle. Får även lägga band på mig själv och skicka lite vykort.
Annars så ses vi ju snart!
Mot oändligheten och vidare...
Förresten är det ju Mors dag här idag.
Skickar en tanke till alla mammor där ute (speciellt till min egen).
Utan er skulle världen stå still!
Oh yeah, baby!
Zoe kom just fram till mig med sin lilla rosa kamera och ville ta en bild. "För jag kommer sakna dig på flygplatsen..." sa hon. Det har nu blivit så att hela familjen ska lämna mig idag och inte bara Julie som det först var tänkt. Det funkar väl det med. Hur man än gör kommer det ju vara lika svårt att säga hej då.
Jag kommer ju lipa som ett litet barn men jag ska försöka att låta bli. (Good luck, hörru).
När jag nu då åker till Kalifornien ligger jag ytterligare tre timmar bakom Sverige. Tidsskillnaden är då 9 timmar.
Jag ska försöka hinna med att uppdatera om det finns tillfälle. Får även lägga band på mig själv och skicka lite vykort.
Annars så ses vi ju snart!
Mot oändligheten och vidare...
Förresten är det ju Mors dag här idag.
Skickar en tanke till alla mammor där ute (speciellt till min egen).
Utan er skulle världen stå still!
Fredag fredag
Idag är det min sista arbetsdag och det känns ju för jäkla konstigt att säga så.
Jag ska inte göra det här längre. Det är min tur att vara den erfarna och visa runt och förklara.
På söndag bär det av mot varmare äventyr. Kollade vädret och de påstår att temperaturen i Las Vegas ska ligga över 30 hela veckan. Här ska man stekas vettu.
Har även fixat med min ena väska nu. Fick lämna den i en butik som ska skicka den med UPS till mitt hotell i NYC. De ska också hålla kvar den där så att den inte kommer fram innan mig. Det hela gick på 37 dollar. Sen var det nån skum avgift på 10 dollar för att jag inte hade den i en låda. Mycket bra mycket bra. En sak mindre att tänka på.
Nu vet jag inte vad jag ska skriva...
Hör av mig innan det bär av :)
Jag ska inte göra det här längre. Det är min tur att vara den erfarna och visa runt och förklara.
På söndag bär det av mot varmare äventyr. Kollade vädret och de påstår att temperaturen i Las Vegas ska ligga över 30 hela veckan. Här ska man stekas vettu.
Har även fixat med min ena väska nu. Fick lämna den i en butik som ska skicka den med UPS till mitt hotell i NYC. De ska också hålla kvar den där så att den inte kommer fram innan mig. Det hela gick på 37 dollar. Sen var det nån skum avgift på 10 dollar för att jag inte hade den i en låda. Mycket bra mycket bra. En sak mindre att tänka på.
Nu vet jag inte vad jag ska skriva...
Hör av mig innan det bär av :)
Humdumdidum...
Självklart för att gottgöra för senaste kvällens läggning, är barnen i säng en timme tidigare idag.
Känns fint.
Fotnot: Tack snälla Marianne för ditt brev, jag blev väldigt glad :) (Det kom i lördags)
Känns fint.
Fotnot: Tack snälla Marianne för ditt brev, jag blev väldigt glad :) (Det kom i lördags)
Zzzzz...
Julie är i Connecticut och firar bröllopsdag med John. Hon ville inte gärna men gick med på att jag skulle få jobba extra. Det innebär alltså att jag är hemma själv med barnen. Sen kommer hon tillbaka imorgon kväll. Läggning brukar inte vara några problem...
Men självklart ska det vara läggningen från helvetet när jag är ensam.
Snyftande, pipande, gnällande...."I want my moooooooooooooommyyyyyyyyy!!". Argh...
Grinar så det står härliga till "Peeeerniiiiiiiillaaaaaaaaaaaa, I really gotta tell you somethiiiiiing! Waaaaaaaah!!!!!"
Orkar INTE.
Men jag vet varför hon är sådär. Skulle jag också vara. En främling kommer och det är säkert dennas fel att jag åker. Man vet aldrig. Inte kommer hon förstå vad man säger ordentligt heller...
Jag tycker synd om tjejen som kommer. Jag tycker också synd om barnen som har hattat mellan au pairer så mycket på sista tiden.
Annars har det varit en bra dag.
På söndag åker jag.
Men självklart ska det vara läggningen från helvetet när jag är ensam.
Snyftande, pipande, gnällande...."I want my moooooooooooooommyyyyyyyyy!!". Argh...
Grinar så det står härliga till "Peeeerniiiiiiiillaaaaaaaaaaaa, I really gotta tell you somethiiiiiing! Waaaaaaaah!!!!!"
Orkar INTE.
Men jag vet varför hon är sådär. Skulle jag också vara. En främling kommer och det är säkert dennas fel att jag åker. Man vet aldrig. Inte kommer hon förstå vad man säger ordentligt heller...
Jag tycker synd om tjejen som kommer. Jag tycker också synd om barnen som har hattat mellan au pairer så mycket på sista tiden.
Annars har det varit en bra dag.
På söndag åker jag.
Måndag
Jag blev verkligen väckt av min väckarklocka i morse. Vaknade liksom med ett ryck när den ringde. Sånt gillar jag inte. Inte har man tid att dra sig heller. Kan jag få börja skolan nu?
Det var generellt sett en smärtfri morgon. Ian har ingen aptit men jag tvingade i honom några tuggor av en smörgås, för han hittar bara på att han inte är hungrig för att få ligga kvar i sängen och sen äta onyttig frukost i skolan. Over my dead body.
Zoe ska som alltid bära klänning och ett par jeans kan man ju drömma om att föreslå. En vit klänning med svarta strumpbyxor till...skitfint...kan diskuteras...
Inte orkade jag springa idag heller. Gjorde det igår däremot...får se om jag orkar senare. Tog en rask promenad med hunden och nu ska jag om en liten stund åka iväg till kiropraktorn och knaka.
Helgen har varit den lugnaste på länge. Lördag var jag en kort sväng och shoppade lite nödvändigheter såsom datorväska och bagagerem. Sen fyndade jag en microfiberhandduk på amazon, weeeii för det hade de varken på "Linens and things" eller sportbutiken eller Marshalls...värdo.
Söndag tog jag en springrunda med tunga ben. Kändes bra att röra på sig. Det gjorde jag ju inte resten av dagen om vi säger så. Lataste dagen i världshistorien tror jag. Satt antingen vid mitt skrivbord eller i sängen. Trååååååkigt.
På torsdag kväll kommer nya au pairen. Hon landar i USA idag. Stackarn. Jag minns hur nervös man var. Förmodligen har hon också väldigt dålig engelska och då är det säkert ännu värre. Men damerna på orientation tar väl hand om en. Man var ju välkommen att ringa till deras rum kl 3 på natten om det var så att man saknade sin mamma lite för mycket.
Jag har alltså bara tre nätter kvar i min underbart bekväma säng. Sen är det Zoes rum som gäller i tre nätter. Får se hur det blir.
Jag har därför bara sex dagar kvar i den här familjen. Med de här underbara människorna och jag är så glad att jag fått vara en del av deras liv i tre månader.
Julie berättade för mig igår om kvällen då hon hämtade mig på flygplatsen. "När du kom där med alla dina väskor. Vet du vad ditt ansikte sa? Skjut mig någon". Jag höll på att dö av skratt.
Ne nu ska jag ge mig iväg.
Vi ses snart.
Det var generellt sett en smärtfri morgon. Ian har ingen aptit men jag tvingade i honom några tuggor av en smörgås, för han hittar bara på att han inte är hungrig för att få ligga kvar i sängen och sen äta onyttig frukost i skolan. Over my dead body.
Zoe ska som alltid bära klänning och ett par jeans kan man ju drömma om att föreslå. En vit klänning med svarta strumpbyxor till...skitfint...kan diskuteras...
Inte orkade jag springa idag heller. Gjorde det igår däremot...får se om jag orkar senare. Tog en rask promenad med hunden och nu ska jag om en liten stund åka iväg till kiropraktorn och knaka.
Helgen har varit den lugnaste på länge. Lördag var jag en kort sväng och shoppade lite nödvändigheter såsom datorväska och bagagerem. Sen fyndade jag en microfiberhandduk på amazon, weeeii för det hade de varken på "Linens and things" eller sportbutiken eller Marshalls...värdo.
Söndag tog jag en springrunda med tunga ben. Kändes bra att röra på sig. Det gjorde jag ju inte resten av dagen om vi säger så. Lataste dagen i världshistorien tror jag. Satt antingen vid mitt skrivbord eller i sängen. Trååååååkigt.
På torsdag kväll kommer nya au pairen. Hon landar i USA idag. Stackarn. Jag minns hur nervös man var. Förmodligen har hon också väldigt dålig engelska och då är det säkert ännu värre. Men damerna på orientation tar väl hand om en. Man var ju välkommen att ringa till deras rum kl 3 på natten om det var så att man saknade sin mamma lite för mycket.
Jag har alltså bara tre nätter kvar i min underbart bekväma säng. Sen är det Zoes rum som gäller i tre nätter. Får se hur det blir.
Jag har därför bara sex dagar kvar i den här familjen. Med de här underbara människorna och jag är så glad att jag fått vara en del av deras liv i tre månader.
Julie berättade för mig igår om kvällen då hon hämtade mig på flygplatsen. "När du kom där med alla dina väskor. Vet du vad ditt ansikte sa? Skjut mig någon". Jag höll på att dö av skratt.
Ne nu ska jag ge mig iväg.
Vi ses snart.
Wooooooooohoooooooo!
Det här är stort för mig!
Som bekant har denna latmask fått tummen ur och börjat springa, nästan varje dag faktiskt. Nu har jag nyss kommit in från en härlig tur i den friska luften. Flämtar och flåsar. Sprang längre än jag gjort tidigare och det kändes skitbra! Förväntade mig att få se en tomat i spegeln, men ack så jag bedrog mig! Lite rosig på kinderna var allt. Jaha? tänker de som inte sett mig de tidigare gånger jag tränat, men detta, mina vänner är STORT för mig!
Jag har ALLTID blivit helt knallröd i ansiktet när jag gjort minsta ansträngning. Det har varit så illa att folk frågat om jag verkligen mår bra. Jag kan inte hjälpa det, då jag har väldigt ytliga blodkärl. Så när jag nu, trött som en gnu kom in och såg att jag inte var så röd blev jag alldeles lycklig :P
Igår kväll var ytterligare en myskväll och ytterligare än kväll då Ian var en helt underbar liten nioåring. Han är precis som mig när det gäller att komma igång samma århundrade som man fått en uppgift. Han får sina läxor på måndagen och allt ska vara klart till på fredagen samma vecka. Den här veckan hade han fått några svårare matteuppgifter och bestämde sig för att spara dem tills hans pappa kom hem och kunde hjälpa honom. Det han inte tänkte på var att jag finns där varje dag och även hans mamma. Så nu satt han där igår med sju stenciler att göra och hans pappa var inte hemma. Då fick jag lov att hjälpa. Vi fick fem uppgifter gjorda innan middagen och sen var han alldeles för flamsig och trött i huvudet.
Då båda föräldrarna var hemma tog inte jag på mig nåt ansvar för att laga mat, men det verkade som att de båda glömt att barn behöver äta i tid så maten stod inte på bordet förens halv åtta på kvällen. Trötta och hungriga barn är inte roliga. Speciellt inte när de heter Zoe och är fyra och ett halvt. Nåväl.
Ian hade alltså två saker kvar att göra. Han var så trött och seg att den sista blev han tillsagd att göra i sängen. Han verkade ha fattat att jag också kan hjälpa honom för han bad mig att komma in till honom en stund. När vi sitter där och klurar på mattetalen säger han: "Läxorna blir ju roliga när man gör dem med dig!" och lägger huvudet mot min axel. Gissa om mitt hjärta smälte!
Ett litet scenario utspelades vid middagsbordet den kvällen:
Jag hade Zoe i knät och upptäckte vilka jäkla benmuskler hon har och detsamma med armarna. Hon spänner sina små armar och jäklar alltså. Jag säger att sådär stark är minsann inte jag och får då uppmaningen av Ian att spänna mina muskler.
Ian: Meh klenis, träna då!
Jag fick gott skylla mig själv, då det var jag själv som började prata om det...
Som bekant har denna latmask fått tummen ur och börjat springa, nästan varje dag faktiskt. Nu har jag nyss kommit in från en härlig tur i den friska luften. Flämtar och flåsar. Sprang längre än jag gjort tidigare och det kändes skitbra! Förväntade mig att få se en tomat i spegeln, men ack så jag bedrog mig! Lite rosig på kinderna var allt. Jaha? tänker de som inte sett mig de tidigare gånger jag tränat, men detta, mina vänner är STORT för mig!
Jag har ALLTID blivit helt knallröd i ansiktet när jag gjort minsta ansträngning. Det har varit så illa att folk frågat om jag verkligen mår bra. Jag kan inte hjälpa det, då jag har väldigt ytliga blodkärl. Så när jag nu, trött som en gnu kom in och såg att jag inte var så röd blev jag alldeles lycklig :P
Igår kväll var ytterligare en myskväll och ytterligare än kväll då Ian var en helt underbar liten nioåring. Han är precis som mig när det gäller att komma igång samma århundrade som man fått en uppgift. Han får sina läxor på måndagen och allt ska vara klart till på fredagen samma vecka. Den här veckan hade han fått några svårare matteuppgifter och bestämde sig för att spara dem tills hans pappa kom hem och kunde hjälpa honom. Det han inte tänkte på var att jag finns där varje dag och även hans mamma. Så nu satt han där igår med sju stenciler att göra och hans pappa var inte hemma. Då fick jag lov att hjälpa. Vi fick fem uppgifter gjorda innan middagen och sen var han alldeles för flamsig och trött i huvudet.
Då båda föräldrarna var hemma tog inte jag på mig nåt ansvar för att laga mat, men det verkade som att de båda glömt att barn behöver äta i tid så maten stod inte på bordet förens halv åtta på kvällen. Trötta och hungriga barn är inte roliga. Speciellt inte när de heter Zoe och är fyra och ett halvt. Nåväl.
Ian hade alltså två saker kvar att göra. Han var så trött och seg att den sista blev han tillsagd att göra i sängen. Han verkade ha fattat att jag också kan hjälpa honom för han bad mig att komma in till honom en stund. När vi sitter där och klurar på mattetalen säger han: "Läxorna blir ju roliga när man gör dem med dig!" och lägger huvudet mot min axel. Gissa om mitt hjärta smälte!
Ett litet scenario utspelades vid middagsbordet den kvällen:
Jag hade Zoe i knät och upptäckte vilka jäkla benmuskler hon har och detsamma med armarna. Hon spänner sina små armar och jäklar alltså. Jag säger att sådär stark är minsann inte jag och får då uppmaningen av Ian att spänna mina muskler.
Ian: Meh klenis, träna då!
Jag fick gott skylla mig själv, då det var jag själv som började prata om det...
Första maj...tre veckor
Idag är det tre veckor tills det är dags för mig att åka till JFK. Kl 15.55 går planet mot Frankfurt. Där landar jag kl 05.30. Nästa Lufthansa-flygning går kl 07.15. När jag är lagomt mycket vrak, kl 09.15, landar jag.
På Arlanda.
Hjälp.
Innan dess är det mycket som ska hinnas med. Ojojoj.
Först ska jag jobba en vecka till. Lär få jobba i helgen också då mina värdföräldrar firar 19 års bröllopsdag.
Den nya au pairen från Brasilien kommer på torsdag kväll. John stannar en extra dag i Connecticut och tar sen samma plan hit upp som henne.
Fredag blir det att visa henne runt och förklara hur allt funkar. Ska bli intressant att se hur det går då Julie spådde hennes engelska som väldigt dålig.
Sen är det bara lördagen som heldag kvar.
Söndag kl 13.55 går mitt plan. Burlington till Newark. Newark till San Francisco.
Där börjar äventyret. Hjälp.
En vecka senare sätter jag mig på ett nytt plan mot New York. Vad som händer där får vi se.
Igår var Ian en riktig goskille. Han var liksom genomsnäll och trevlig hela eftermiddagen och kvällen. Okej att han i stort sett alltid lyssnar på vad man säger, men igår var han liksom extra gullig. Han drog till med spontana kramar och när jag släckte i hans rum och sa god natt fick jag ett "Night...Love ya!" tillbaka.
Gårdagen i stort var en bra dag.
Min springtur misslyckad då jag satte på mig fel skor. Men det var skitsamma. Solen sken.
Ian var hos sin kompis några timmar och sen kom han hem när jag och Zoe var i full fart med att leka kurragömma. När jag kom på att det kanske var dags att fundera ut vad vi skulle äta till middag kom Julie hem. Med pizza. Då slapp jag det bekymret.
Sen var det bara allmänt mys resten av kvällen. Barnen hjälpte sin mamma att plantera örter och sen slappade vi alla framför teven.
Fatta alltså! Om drygt 21 dagar LANDAR JAG I SVERIGE!!!
Det är sjukt.
Hade alla en trevlig valborg förresten?
På Arlanda.
Hjälp.
Innan dess är det mycket som ska hinnas med. Ojojoj.
Först ska jag jobba en vecka till. Lär få jobba i helgen också då mina värdföräldrar firar 19 års bröllopsdag.
Den nya au pairen från Brasilien kommer på torsdag kväll. John stannar en extra dag i Connecticut och tar sen samma plan hit upp som henne.
Fredag blir det att visa henne runt och förklara hur allt funkar. Ska bli intressant att se hur det går då Julie spådde hennes engelska som väldigt dålig.
Sen är det bara lördagen som heldag kvar.
Söndag kl 13.55 går mitt plan. Burlington till Newark. Newark till San Francisco.
Där börjar äventyret. Hjälp.
En vecka senare sätter jag mig på ett nytt plan mot New York. Vad som händer där får vi se.
Igår var Ian en riktig goskille. Han var liksom genomsnäll och trevlig hela eftermiddagen och kvällen. Okej att han i stort sett alltid lyssnar på vad man säger, men igår var han liksom extra gullig. Han drog till med spontana kramar och när jag släckte i hans rum och sa god natt fick jag ett "Night...Love ya!" tillbaka.
Gårdagen i stort var en bra dag.
Min springtur misslyckad då jag satte på mig fel skor. Men det var skitsamma. Solen sken.
Ian var hos sin kompis några timmar och sen kom han hem när jag och Zoe var i full fart med att leka kurragömma. När jag kom på att det kanske var dags att fundera ut vad vi skulle äta till middag kom Julie hem. Med pizza. Då slapp jag det bekymret.
Sen var det bara allmänt mys resten av kvällen. Barnen hjälpte sin mamma att plantera örter och sen slappade vi alla framför teven.
Fatta alltså! Om drygt 21 dagar LANDAR JAG I SVERIGE!!!
Det är sjukt.
Hade alla en trevlig valborg förresten?
